Kapitel 5

Layla pressade ihop läpparna hårt, bröstet fyllt av en överväldigande bitterhet. Hennes hjärta, redan fullt av sår, hade domnat och slutat reagera på smärtan.

I familjen Stanton var det bara två personer som någonsin hade visat henne vänlighet. Den ena var Seths farfar, som nu var död, och den andra var Seths mamma, Marianne Stanton, som låg till sängs med Parkinsons sjukdom.

Förutom de två var det ingen som tyckte om henne – inte ens personalen hos Stantons brydde sig om att le mot henne.

Nästan alla i Haven City kände till familjen Stantons oönskade svärdotter. Därför såg folk ner på henne, helt naturligt.

Seths farfars död hade slagit Layla i spillror. På sin dödsbädd hade han kallat på både Seth och Layla. Sedan hade han lagt deras händer i varandra och fått Seth att lova att ta hand om Layla resten av sitt liv. Först när han hade tvingat fram det löftet hade han somnat in.

Det Seths farfar aldrig skulle få veta var att hans ord, som gav Layla ett slags skydd, också hade skapat ett fängelse åt henne – en bur som hon aldrig skulle kunna fly från, inte så länge Seth fanns där.

Just då ringde Seths telefon. Han drog upp den ur fickan och kastade en blick på skärmen. Hans ansikte mjuknade genast, och i blicken fanns en ömhet. Layla behövde inte ens gissa vem som ringde.

”Gå till henne”, sa hon trött. ”Jag behöver ändå vara ensam en stund.”

Det var uppenbart att Seth hade tänkt göra precis det. Han gick undan för att svara, och även om Layla inte kunde höra vad han sa, hörde hon hur hans röst blev låg och mjuk – full av den värme han aldrig visade henne.

När han hade avslutat samtalet skulle Seth just säga något när telefonen ringde igen. Layla antog att det var Jennifer som ringde tillbaka och började gå därifrån. Hon stod inte ut med att se dem prata.

Men precis då hörde hon Seth bakom sig. ”Va? Vad har hänt med min mamma?”

Tretti minuter senare svängde en svart Maybach in på uppfarten till Stanton Manor i hög fart. Seth kastade sig ur bilen och rusade in, med Layla tätt efter. Allt hade kommit så plötsligt att hon bara hunnit slänga en kappa över nattkläderna innan de åkte.

Seth hade knappt lagt på efter Jennifers samtal när vårdaren på Stanton Manor hade ringt och sagt att Mariannes tillstånd plötsligt hade försämrats och att familjens private läkare försökte stabilisera henne.

De sprang uppför trappan, den ena efter den andra. När Layla, andfådd av ansträngningen, nådde sovrummet var läkaren och hans assistent redan på väg ut.

”Doktorn, hur är det med mamma?” frågade Layla oroligt och försökte fortfarande få tillbaka andan.

”Vi har stabiliserat henne för stunden, men vi behöver hålla henne under uppsikt. Hon är vid medvetande”, svarade läkaren.

Layla kände hur tyngden släppte från axlarna. Hon gick in och såg Seth luta sig över Marianne, hålla hennes hand hårt och tala med skakig röst. ”Mamma.”

Mariannes ansikte var askgrått, läpparna färglösa, men blicken var fortfarande mild. När hon fick syn på Layla i dörröppningen drog en svag leende linje över hennes bleka ansikte. ”Layla, älskling… kom hit…”

Layla kämpade tillbaka tårarna när hon skyndade fram till sängen och tog Mariannes hand från andra sidan. ”Mamma, du skrämde mig.”

Mariannes ögon var halvslutna. Trots att hon höll i bådas händer hade hon ingen kraft att trycka till. På pannan låg fortfarande svettdroppar efter den senaste påfrestningen.

”Jag mår bra. Förlåt att jag stör er så här sent.”

Seths ögon hade fått en röd ton. ”I morgon flyttar vi dig till det bästa sjukhuset för behandling. Det är för farligt att vara kvar hemma, och doktorn kan inte vara här hela tiden.”

Marianne blundade en kort stund. ”Seth, var inte så förhastad. För två år sedan sa läkarna att mitt tillstånd inte gick att behandla längre. Det finns ingen mening med att slösa pengar medan jag går igenom smärtsamma ingrepp. Jag vill bara tillbringa resten av mina dagar hemma.”

Även om Marianne talade sanning vägrade Seth att acceptera den. Han förblev tyst och höll hårt i sin mammas hand.

Sedan vände sig Marianne mot Layla med en varm blick. ”Jag har äntligen fått se dig igen. Layla, det var så länge sedan du hälsade på. Jag har saknat dig.”

När Layla hörde det högg skulden till i henne. Så länge hon hade längtat efter att få träffa Marianne! Men Seth hade förbjudit det och sagt att han inte ville att hans mamma skulle fästa sig så vid henne. Han tyckte att Layla inte förtjänade Mariannes omtanke och hoppades att om han höll dem ifrån varandra skulle hans mamma till slut glömma henne.

Men där hade Seth haft fel.

”Jag har hjälpt en vän med en grej, så jag har inte hunnit komma. Förlåt, mamma. Jag lovar att jag ska hälsa på oftare från och med nu.”

Mariannes leende fördjupade rynkorna kring ögonen och utstrålade värme och vänlighet. ”Bra. Att få se er båda i kväll gör mig så lycklig. Ni har varit gifta i tre år nu. När tänker ni skaffa barn? Jag skulle så gärna vilja få se ert barn medan jag fortfarande kan.”

Seth spände sig lite och kastade sedan en blick på Layla innan han svarade: ”Jag har mycket på jobbet, och Layla vill njuta av några år till av frihet. Vi planerar inte barn än.”

Oavsett vilken ursäkt Seth kom med lyckades han alltid få det att låta som hennes fel. Layla hade vant sig vid det. Hennes ögon avslöjade sorgen när hon tvingade fram ett leende och sa: ”Du kommer att bli hundra år, mamma. Du kommer absolut att få träffa våra barn. Och du kommer att lära dem att sjunga, eller hur?”

När Marianne var yngre hade hon varit en internationellt hyllad musiker som återvände hem efter att hon gift sig.

Än i dag, trots att hon drabbats av Parkinsons sjukdom, fanns hennes vackra röst kvar i allas minne.

”Jag känner mitt tillstånd bättre än någon annan. Jag vill bara få se era barn snart.” Marianne suckade, med en längtan i blicken.

På något sätt kändes Marianne annorlunda i kväll. Hon verkade fastna vid ämnet barn – något hon aldrig brukade betona.

Just då hördes Elizabeths röst utanför dörren. ”Layla, kom ut hit! Jag måste prata med dig.”

Layla svarade och, efter att ha sagt några tröstande ord till Marianne, lämnade hon rummet.

Så fort hon gått fick Mariannes vänliga men trötta ansikte ett stramt uttryck. ”Seth, vad är det här jag läser på nätet om att du har köpt en dyr bil till Jennifer? Har du en affär?”

Seth förnekade det omedelbart. ”Nej, det är löjligt. Jag har ju sagt det förut, hon är bara en tidigare elev som jag har stöttat.”

”Du är min son. Jag vet precis vilka av dina ord som är sanna och vilka som är falska.” Marianne trodde uppenbart inte på honom.

Seth försökte byta ämne medan han drog om filten tätare kring sin mamma. ”Det viktigaste just nu är att du får vila. Oroa dig inte för något annat.”

Marianne gav sig inte. ”Seth, det står att du och Jennifer bor tillsammans i den där lägenheten uppe på Norra kajen. Är det sant?”

Seth rynkade svagt pannan men behöll fattningen och vägrade envist att erkänna något.

”Mamma, det är inte sant. Menar du att du tänker tro på de där skvallerjournalisterna? Du var ju själv en offentlig person – du vet hur de hittar på. Kommer du inte ihåg hur de brukade sprida rykten om dig?”