Kapitel 3

"Hur kan det vara möjligt?"

Evelyn såg förbryllad ut. Hon tog provsvaret från mig, kastade en snabb blick på det och log.

"Läkaren som undersökte dig blev nog ofokuserad en stund och glömde att slå på någon knapp på apparaten. Det är därför det blev fel."

Fel?

När jag lämnade sjukhuset snurrade det i huvudet, tankarna låg i en enda röra.

Om jag ska vara ärlig ville jag inte misstänka Robert.

När jag bodde på Smith‑herrgården behandlade han mig trots allt som en yngre kollega, så varmt. När jag var sjuk tog han hand om mig dag och natt.

Men med Roberts meriter och skicklighet — skulle han verkligen göra ett så grundläggande misstag som att glömma slå på en knapp?

Andningen blev gradvis snabbare. Vissa saker kunde jag inte ens förklara för mig själv; var det för att jag inte kunde förstå, eller för att jag inte ville tänka på det? Just då ringde Indigo.

"Sophia, kom hem och ät lunch." Hon sa lunch, men jag hörde på Indigos ton att det här var allvar. Jag svarade snabbt att jag skulle komma.

Jag var från början ett föräldralöst barn som växte upp på ett barnhem. När jag var sexton råkade jag stöta på Indigo ute på gatan när hon fick en hjärtattack. Jag ringde efter ambulans och stannade hos henne på sjukhuset hela eftermiddagen.

När hon hade skrivits ut tog hon med mig till Smith‑herrgården.

James var bara tjugotvå då. Han hade precis tagit examen och kommit hem för att ta över företaget.

På den tiden var han verkligen snäll mot mig. Och med Indigos värme också fanns det en period då jag kände mig som den lyckligaste människan i världen.

Men allt det krossades fullständigt efter den där löjliga natten.

När jag klev in i Smith‑herrgården insåg jag att alla var där utom jag. Indigo vinkade åt mig och visade att jag skulle sätta mig bredvid henne. Hon såg kyligt på Amelia, som stod framför henne utan att våga säga ett ord.

"Inför Sophia säger jag det en gång till. Från och med nu, oavsett om det gäller Isabella eller dig, om ni har några problem kan ni kontakta Robert själva eller komma till mig. Stör inte hennes och James liv."

Jag hade inte väntat mig att Indigo skulle få reda på gårdagens händelse så snabbt. Jag kände mig lite obekväm. James, som satt i närheten, rynkade pannan och sa med låg röst: "Farmor, Isabella är för liten. Som hennes farbror, hur kan jag låta bli att bry mig?"

"Du vet att du bara är hennes farbror, men när Isabella nyss vägrade ta sin medicin, varför hörde jag då att hon kallade dig pappa?" Indigo talade strängt och stirrade hårt på James.

"Folk där ute säger att du är så kompetent, att du sköter företaget så bra. Om du nu är så smart — hur kan du då inte förstå att en farbror ska hålla avstånd till sin brors fru och sin brorsdotter?"

James förklarade: "Min bror dog så ung, Isabella saknar bara sin pappa..."

"Håll tyst!" Indigos ansikte blev rött av ilska, bröstkorgen hävde sig våldsamt. "Du vågar nämna din bror? Har du glömt hur din bror dog?"

När jag först kom för att bo på Smith‑herrgården var Jasper Smith och Amelia fortfarande utomlands, så jag hade aldrig träffat dem.

Jag visste bara att han var en väldigt mild man. När han fick veta att familjen Smith hade tagit emot mig såg han till att skicka presenter till mig varje år.

Men en så god människa drogs av Amelia med på djuphavsdykning och dog sedan i en olycka.

"Farmor, förlåt, det är mitt fel. Det är jag som dödade Jasper!" När Indigo tog upp det förflutna skakade Amelia i hela kroppen och började genast gråta.

Jag såg tydligt hur något av smärta fladdrade till i James ögon. Sedan vände han sig mot mig och gav mig en blick som tydligt betydde att han ville att jag skulle hjälpa honom att be för henne.

Han var eftertänksam, han visste att om han själv sa något skulle det bara få Indigo att avsky Amelia ännu mer.

Förr brukade jag hoppa in och hjälpa till att övertala Indigo, precis som han ville. Men den här gången låtsades jag inte märka James tysta signal och satt kvar bredvid Indigo, tyst.

Från det att jag kom in tills nu skulle han inte ens titta på mig, om det inte var för Amelias skull.

Jag kunde inte låta bli att undra om jag i hans ögon var en riktig människa med egna tankar, eller bara ett verktyg han använde för att skydda Amelia.

”Nog nu, att stå och gråta och ställa till en scen i vardagsrummet – vad är det för uppförande!” skällde Indigo på Amelia med sträng min, tonen iskall.

”Du har gjort ett stort misstag, och det handlar inte bara om det som hände med Jasper. Gå nu och stå vid väggen i två timmar och tänk noga igenom vad mer du har ställt till med. Du kommer inte ut förrän du har tänkt igenom det ordentligt!”

”Farmor!” James reste sig plötsligt, ansiktet hårt spänt. Men Indigo lät bara butlern Nolan föra bort den kritvita Amelia. Indigo såg på honom och rynkade pannan.

”Kom till arbetsrummet med mig.”

Innan hon gick uppför trappan klappade Indigo mig mjukt på handryggen, menande. ”James och jag behöver prata. Sophia, vänta här i vardagsrummet en stund. Du borde också tänka igenom saker, för din egen familjs skull.”

James hatade mig redan. Efter dagens händelse skulle han bara hata mig ännu mer. Vilken ”familj” fanns det ens att tala om?

Jag såg hans rygg försvinna uppför trappan och skrattade åt mig själv. Utan att tänka på det hann jag mentalt förbereda mig på att möta hans raseri i kväll.

Oavsett vad – bara jag visade honom diagnosen senare, och med Indigos hjälp, kunde han omöjligt skilja sig från mig.

Och jag kunde inte låta mitt barn bli som jag, född utan föräldrar.

Även om det här äktenskapet bara fanns på papperet, även om James och jag från och med nu bara skulle vara ett bittert, förbittrat par.

Bara mitt barn kunde få en hel familj, så var allt värt det.

Jag strök försiktigt över den lilla mörka skuggan på provsvaret. När jag tänkte på hur barnet snart långsamt skulle växa i min mage, lade sig oron gradvis. Men snart hörde jag en barnslig röst vid mitt öra.

”Elaka kvinna, mamma blir straffad och får stå vid väggen, och pappa blir utskälld av gammelfarmor i arbetsrummet. Varför får du sitta här helt lugnt!” Isabella, i söta kaninpyjamasar, blängde högdraget på mig. Det fanns inte ett spår av att hon skulle vara sjuk eller svag.

När Jasper dog var Amelia gravid. När jag tänkte på att Isabella, precis som jag, aldrig ens hade fått träffa sin biologiska pappa, förmådde jag inte kritisera henne. Jag kunde bara mjuka upp rösten. ”Isabella, James är din farbror, inte din pappa.”

”Inte alls! Han är min pappa. Om du inte klamrade dig fast vid honom hade han flyttat in hos mig och mamma för länge sen!” skrek Isabella och rusade fram för att sparka mig. Med diagnospappret i handen vek jag instinktivt undan åt sidan. Jag hade inte väntat mig att hon skulle vara så listig; medan jag var distraherad ryckte hon åt sig pappret ur min hand och slet hårt i det.

”Elaka kvinna, jag hatar dig. Om du fortsätter slåss med mig om pappa så river jag sönder allt du har!”

På diagnospappret fanns en bild av mitt barn. Det var mitt enda bevis att visa James att jag var gravid!

Jag kastade mig upp för att ta tillbaka det, men jag skyddade magen av ren instinkt. Isabella var kvick som en vessla. Triumferande ställde hon sig på soffbordet och rev diagnospappret i småbitar.

”Så arg, så arg på dig!”

”Du…” Jag blev plötsligt yr, tappade kontrollen och sjönk tungt ner på golvet. Till och med synen flöt ihop. Jag hörde bara hur Isabella, som nyss varit så triumferande, plötsligt brast ut i högljudd gråt.

”Pappa, faster Sophia är elak mot mig!”