Kapitel 2

I samma ögonblick som jag fick fram orden genom tårarna kände jag tydligt hur lufttrycket runt mig plötsligt sjönk. James släppte taget om mig med ett iskallt ansikte och skrattade hånfullt. ”Först drogade du mig för att få mig att ligga med dig, och nu använder du en graviditet för att ljuga för mig. Sophia, finns det något du inte skulle göra?”

”Jag ljuger inte. Jag var på sjukhuset på kontroll i dag!” försökte jag förklara, uppjagad, men James var uppenbart upptagen av något annat.

”Du var på sjukhuset?”

Om jag inte hade varit på sjukhuset, hur skulle jag då ha sett dig stå så nära Amelia och hört Isabella kalla dig ”pappa” med mina egna öron?

Jag drog mungiporna i ett självföraktande leende och nickade svagt. James såg på mig länge med ett uttryck som var omöjligt att tyda, och rösten var kylig. ”Jag använde skydd varje gång. Du kan inte vara gravid. Sophia, medan jag fortfarande är villig att låta dig behålla en gnutta värdighet, gör du bäst i att säga sanningen nu.”

”Jag ljuger inte. Om du inte tror mig kan du se själv.” Med darrande händer tog jag fram sjukhusets utlåtande och räckte det till James, men han kastade bara en likgiltig blick på det och ringde sedan ett samtal. ”Robert, ta med utrustning för graviditetstest och kom hit nu.”

Robert som James menade var Robert Davis, privatläkaren som familjen Smith anlitat. Han var skicklig och hade särskilt ansvar för James farmor, Indigo Smith. James litade mycket på honom.

Efter att ha varit gift med honom i flera år förstod jag genast vad James menade.

”James, är jag verkligen så fruktansvärd i dina ögon? Till och med efter att jag visat dig utlåtandet tror du mig fortfarande inte, utan måste få Robert att komma och kontrollera själv?”

”Vad annars?” James fnös, och föraktet och äcklet i hans blick skar som knivar.

”Sophia, allt får konsekvenser. Den dagen du tog till fula knep för att gifta dig med mig borde du ha varit beredd att bära allt det här.”

I hans hjärta hade han redan dömt mig skyldig. Vad jag än sa skulle han aldrig tro mig.

Just då kände jag mig som världens mest löjliga clown. Men medan jag skrattade åt mig själv började det svida i ögonen. Jag torkade bort tårarna och strök försiktigt över min fortfarande platta mage, som för att lugna mig.

Det var okej. När Robert kom och gjorde undersökningen skulle James förstå att jag inte hade ljugit. Han skulle bli lika glad som jag, och tillsammans skulle vi förväntansfullt se fram emot att barnet kom.

Men …

”Mr Smith, Mrs Smith är inte gravid. Här är provsvaret, varsågod och titta.”

”Hur kan det vara möjligt? Robert, har du gjort fel?”

Min kropp stelnade. Jag skyndade mig ner från sängen, rösten darrade.

”När jag blev undersökt på sjukhuset i dag sa läkaren helt tydligt att jag var gravid i tredje veckan. Om du inte tror mig, titta på utlåtandet!”

Jag tryckte utlåtandet i händerna på Robert, så desperat att tårarna var på väg att rinna över, men han gav det bara en snabb, avfärdande blick, med en underton i rösten.

”Mrs Smith, jag vet inte hur ni har fått tag på det här papperet, men jag kan bara säga att ni inte är gravid. Om ni inte tror mig, se själv.” Han räckte mig det nyutskrivna ultraljudssvaret. Där det borde ha funnits ett litet foster var det nu helt tomt. Jag blev alldeles stum, stirrade med uppspärrade ögon i misstro.

"Det kan inte stämma. Jag är gravid. Hur kan mitt barn vara borta? Robert, har du gjort fel?"

"Fru Smith, jag har arbetat för familjen Smith i över tio år. Jag tog till och med hand om herr Hayden Smith under hans sista dagar. När ni säger så här, ifrågasätter ni mig eller familjen Smith?"

"Det var inte så jag menade, det är bara..."

"Nu räcker det!" avbröt James mig ursinnigt, så att till och med Robert ryckte till.

Han gick fram till mig med ett kallt ansikte, blicken skrämmande isande. "Sophia, bevisen ligger rakt framför dig och ändå försöker du diskutera. Har du ingen skam i kroppen?"

"Jag har inte ljugit för dig, James, snälla tro mig!" Jag skakade hjälplöst på huvudet, fylld av rädsla.

Det här barnet—när jag undersöktes kunde jag se honom tydligt, och de fysiska tecknen de senaste veckorna var inget jag kunde ha inbillat mig.

Men varför skulle Robert säga att jag inte var gravid?

Kunde det vara något fel på mitt barn som gjort att diagnosen blivit fel?

Ju mer jag tänkte, desto räddare blev jag. Jag skakade när jag tog tag i James ärm. "Kan du låta Robert kontrollera igen? Jag är orolig för barnet..."

Han grep plötsligt tag om min hals. Smärtan ströp min röst, och jag fick knappt luft.

På så nära håll såg jag att James ögon var fyllda av våld, som om han ville döda mig. "Sophia, om du fortfarande vill stanna i familjen Smith, sluta med dina knep, annars ska jag se till att du ångrar dig!"

"James, barnet..." Allt jag kunde tänka på var att barnet skulle vara okej. Jag kämpade för att hålla fast i hans ärm och fick fram några bedjande ord.

Nästan i samma ögonblick ringde James telefon plötsligt.

"James, kom fort! Isabella har feber igen!"

"Oroa dig inte, jag kommer direkt!"

Vid ljudet av Amelias gråtfyllda röst mörknade James ansikte. Till slut släppte han mig och skyndade därifrån med Robert, utan att ens se tillbaka.

Han kastade mig på golvet som en trasig tygdocka. Jag flämtade efter luft och efter lång stund plockade jag långsamt upp mobilen.

Det var inte lätt att få till en tid hos Evelyn Thomas, stadens främsta specialistläkare inom obstetrik, särskilt så här sent.

Jag fick slänga ihop lite kod i all hast och lyckades få en tid. Jag lade handen försiktigt på magen.

Oavsett vad Robert hade sagt höll jag fast vid tron att det faktiskt fanns ett litet liv som växte inom mig.

Det här var trots allt mitt barn. Hur skulle jag, som mamma, inte kunna känna att mitt barn fanns?

På mottagningen för mödravård.

"Grattis, fröken Brown. Du är gravid i tre veckor." Evelyns mjuka röst sa exakt samma sak som sjukhusets besked i går. Jag frågade nervöst.

"Hur mår barnet?"

"Du behöver inte oroa dig, fostret utvecklas fint. Däremot är din kropp lite svag. Du behöver äta ordentligt och vila."

Mitt barn var okej.

Beskedet fick mig att dra en lång suck av lättnad, och mörkret i bröstet lättade betydligt. Jag tvekade, tog sedan upp ultraljudsrapporten som Robert hade gett mig i går kväll ur väskan.

"Kan du titta på den här? Varför står det i den här rapporten att jag inte är gravid?"