Kapitel 1

Ur Sophia Browns perspektiv:

Den 20 augusti var en dag jag aldrig skulle glömma.

För den här dagen bekräftade jag inte bara att jag var i tredje veckan av graviditeten, jag såg också med egna ögon min man, James Smiths, älskarinna – hans avlidne brors fru, Amelia Martinez.

”Sprutan gjorde så ont, jag vill att pappa ska pussa bort det!”

Från min plats i ett hörn, flera tiotals meter från barnmottagningen, hade jag fri sikt mot en liten flicka i en rosa prinsessklänning som James höll i famnen.

Hon spelade teater på ett bedårande sätt med sin söta barnröst – det var Isabella Smith, femåriga dottern till James avlidne bror och Amelia.

Och min man James tog utan att blinka på sig den rollen, lutade sig fram och pussade Isabella på kinden med ett mjukt leende.

”Gör det fortfarande ont?” frågade James lågmält.

”Lite, lite grann. Om pappa pussar mamma en gång så blir det bra direkt!”

”Isabella, sluta med sånt trams!” Amelia nöp henne lekfullt i kinden, och log sedan när hon ställde sig på tå och lade armarna om James hals.

Just när de skulle kyssas ringde jag James.

Han måste ha hatat mig för att jag förstörde deras ”lyckliga familj på tre”-stund, för jag såg tydligt irritationen i hans ansikte, och när han svarade var rösten iskall. ”Vad är det?”

”James, var är du? Kan du komma hem?” Jag höll hårt i telefonen och försökte hålla mig lugn, men allt jag fick tillbaka var ett kyligt avvisande.

”Jag är upptagen.”

”Men James, jag måste säga en jätteviktig sak. Det tar inte lång tid.”

”Om du behöver pengar ber jag min sekreterare föra över dem.”

”Nej, jag…”

”Sophia.” Han sade mitt namn kallt, med en min som var både hård och äcklad.

”En smart människa vet när det räcker.”

Jag var James lagliga fru och bar hans barn i magen. Jag ville bara dela den här glädjen med honom, säga att James skulle bli pappa.

För honom hade jag blivit en girig kvinna som aldrig visste när det var nog.

Upptagettonen efter att han lagt på ljöd, följd av en notis. ”Fem miljoner dollar mottagna.”

Jag stod som förstenad och såg hur Amelia drog honom lätt i ärmen med en öm blick och mjuk röst. ”James, tänk om Sophia verkligen har något brådskande? Kanske borde du åka och kolla.”

James fnös bara. ”Hon håller alltid på med såna där vidriga små knep. Jag har redan skickat pengar, ingen anledning att lägga energi på henne.”

”Du kan inte säga så. Sophia är föräldralös och växte upp utan kärlek. Kanske älskar hon dig bara för mycket och vill hålla fast vid dig, så hon…”

”Om hon verkligen älskade mig hade hon inte använt så smutsiga knep och drogat mig och fångat mig från första början. Allt hon vill ha är mina pengar och min makt.”

Nej, James, jag var också ett offer den natten! Jag hade ingen aning om varför jag vaknade bredvid dig heller!

Jag skakade i hela kroppen och ville rusa fram och förklara, men James lade inte ens märke till att jag var där. Med Isabella på ena armen och Amelia som höll i den andra log han svagt. ”Okej, vi släpper det där tråkiga. Jag lovade Isabella att vi skulle till nöjesparken i dag.”

”Pappa är bäst! Jag älskar pappa mest!” jublade Isabella och kramade James hals hårt.

De gick ut från sjukhuset så tätt tillsammans att vem som helst hade trott att de var en liten lycklig familj.

Och jag, James riktiga fru, såg ut som en tjuv som stod gömd i ett mörkt hörn.

Egentligen – även om jag hade gått fram och konfronterat dem, vad hade det förändrat? Under de här två åren som gifta var det inte första gången jag försökte förklara för James, men allt jag någonsin fick tillbaka var hans hån.

Han måste förakta mig fullständigt. För om det inte vore för det som hände den där kvällen, och om inte farmor hade insisterat, hade han förmodligen gift sig med Amelia för länge sedan.

James kom hem väldigt sent. När han såg mig visade ansiktet inga känslor, och han gick rakt in i badrummet.

Till ljudet av rinnande vatten plockade jag ihop kläderna han hade tagit av sig.

James var pedantisk med sitt yttre, alltid oklanderligt klädd i kostym. Men nu hade hans dyra, skräddarsydda kostym inte bara tecknade klistermärken på sig, utan också glassfläckar – helt uppenbart Isabellas verk.

Han var så snäll, till och med mot sin brorsdotter Isabella. Skulle han älska vårt eget barn ännu mer? Fanns det en chans att det mellan oss kunde bli bättre?

När den tanken slog mig tyckte till och med jag att den lät lite löjlig, men jag kunde inte låta bli att känna ett litet hopp. Men snart hördes James likgiltiga röst bakom mig. ”Varför tog du inte pengarna jag skickade?”

”Jag sa ju att jag inte vill ha pengar.”

När jag fick överföringen förde jag tillbaka pengarna till samma konto. James stirrade bara på mig en stund och drog sedan på munnen, hånfullt. ”Jag förstår.”

Vad menade han?

Innan jag hann reagera sköt hans kalla, fuktiga hand plötsligt in innanför min krage. Jag ryckte till av beröringen och försökte krampaktigt hålla honom tillbaka. ”James, vi kan inte, jag…!”

James gav mig ingen chans att prata. Han tog tag i min haka och kysste mig brutalt, och hans långa fingrar lösgjorde vant knytningen på hans egen morgonrock när han lutade sig ner.

”Du ringer mig och sen vägrar du ta pengarna – är inte det här vad du har velat hela tiden?”

”Nej, James, det har jag inte!” Jag skakade desperat på huvudet, kämpade för att komma undan hans kalla kyss och darrade i hela kroppen.

”James, inte i dag, jag är redan…”

Plötsligt mådde jag illa, och jag kunde inte hindra mig från att hulka torrt ett par gånger. Jag kände mig hemsk i hela kroppen, men James bara såg på mig och började plötsligt skratta kallt. ”Spelar du igen? Du var rätt ivrig när du kröp ner i min säng då. Och nu leker du dygdig? Sophia, du är vidrig!”

Han var min man, pappan till barnet i min mage, och ändå kallade han mig ”vidrig”?

Jag såg på James, skakande från topp till tå. Hans vackra ansikte gick inte att läsa av, förutom det djupa äcklet som stod skrivet där. Det svartnade i huvudet på mig och jag släppte ur mig ett panikslaget, desperat skrik.

”Vem är mer vidrig än du? James, jag har varit skötsam och ordentlig sedan vi gifte oss. Jag har aldrig gjort något olämpligt. Men du då? Du har känslor för din döde brors fru, och du låter din brorsdotter kalla dig pappa. James, med vilken rätt…”

”Sophia!” James ansikte hårdnade tvärt. Han tryckte ner mig på sängen, och hans rödsprängda ögon var som hos ett instängt, desperat djur, och ilningar for längs ryggraden. ”Säg ett ord till?”

Jag visste att jag inte borde reta upp honom mer, men när jag tänkte på det jag hade sett på sjukhuset under dagen, när jag tänkte på barnet i min mage, kunde jag inte behärska mig. ”Om du kan göra det, var inte rädd för att jag säger det. James, ditt svin, våga inte röra mig igen. Jag hatar dig…”

James slet sönder min klänning och band mina händer med remsor av tyg, och hans ögon var fyllda av en våldsamhet jag aldrig sett förut. ”Sophia, det här bad du om!”

Hans kyssar föll hårt – mindre som ömhet och mer som ett rasande utlopp för frustration.

Jag grät av smärtan. När jag kände att han var på väg att ha sex med mig blev det helt tomt i huvudet, och jag skrek, desperat. ”James, du får inte röra mig, jag… jag är gravid!”