Kapitel 8
Jag höll på att hoppa ur stolen. Jag kände mig som ett barn som gjort något dumt och satt där med blossande ansikte och tittade på Grace.
Grace såg på mig med en förbryllad min och höjde på ögonbrynet. ”Vad är det? Varför är du så nervös? Vad sitter du och tittar på?”
”Öh, jag… jag letade efter ritgrejer på nätet, men när jag sökte fick jag upp en massa skumt skräp!” svarade jag.
I videon reste sig huvudpersonen plötsligt och kastade sig över kvinnan. Hon skrek till, och jag ryckte till av skräck. Jag sträckte mig snabbt fram och stängde av ljudet och tryckte till och med på datorns av/på-knapp.
Grace kom in.
Hon såg på den svarta skärmen och frågade: ”Jaha, var det där till någon hjälp?”
”Åh, jag har inte ens hunnit öppna den än.”
Grace räckte mig en hårddisk. ”Dylan har alltid hörlurar när han tittar på såna här vuxenvideor. Det som ligger på den här är hans samling.”
”Jaha… jag förstår.”
När Grace gick igen var jag helt förvirrad.
Visste hon verkligen inte vad det var för videor, eller låtsades hon bara?
Om hon visste vad det var och ändå gav mig hårddisken, men samtidigt inte lät mig röra henne—försökte hon göra mig galen?
Om hon inte visste vad som fanns på den, och Dylan fick reda på det men påstod att grejerna låg hos mig—hur skulle jag ens kunna möta Dylan?
Jag kopierade snabbt över innehållet från hårddisken märkt ”Klassiker” till min dator och lämnade sedan tillbaka den för att undvika att Dylan upptäckte något.
Det var massor på hårddisken, och kopieringen tog ett tag.
Jag drog ur hårddisken och tänkte gå upp och lämna tillbaka den till Grace i sovrummet. Just då råkade jag höra henne säga till Dylan: ”Dylan, vi har varit gifta i så många år och har fortfarande inga barn. Folk går ju och pratar bakom ryggen på oss.”
När jag hörde det knöt det sig i bröstet. Tänkte hon att jag skulle hjälpa henne att få barn?
Varje gång barn kom på tal blev Dylan genast på dåligt humör. Han fräste otåligt: ”Om vi skaffar barn eller inte är vår ensak. Varför bry sig om vad andra säger?”
”Vad är det där för snack?” sa Grace. ”Det är annorlunda för kvinnor. Är inte en kvinnas uppgift att få barn? En kvinna utan en unge i magen blir ju hånad.”
Dylan frågade: ”Varför är du så fixerad vid barn på sistone? Särskilt sedan Nolan kom. Är du…?”
Jag tänkte: Dylan, du är inte helt dum.
Jag kunde inte se Graces ansiktsuttryck eller veta om hon rodnade av skam, men jag hörde henne snäsa lågt: ”Vad då?”
”Äh, inget.”
”Jag säger bara, Dylan, du känner mitt humör. Med hans ofräscha vanor hade jag—om jag varit som förr—slängt ut honom för länge sen,” sa Grace.
Vad i helvete!
Så i Graces ögon var jag någon som inte kunde hålla mig ren.
”Sänk rösten, låt inte Nolan höra,” varnade Dylan.
”Och om han hör då? Det här är mitt hem! Jag vill också ge dig lite ansikte utåt, så att Nolan kan prata gott om dig när han kommer hem. Men du—du går runt och misstänker att det är något mellan honom och mig.”
”Älskling, förlåt,” skyndade Dylan sig att säga. ”Jag är verkligen tacksam, från djupet av mitt hjärta. De här dagarna har du gett Nolan bra mat och dryck, köpt så många kläder åt honom…”
”Ja, och jag vill väl ligga med honom också!” sa Grace syrligt.
Plötsligt hördes en smäll där inne, som om Dylan slog sig själv.
”Grace, jag hade fel. Eh… om vi återgår till barnfrågan, har du några idéer?” frågade Dylan.
”Jag vill prova IVF. Vad tycker du?” sa Grace.
Så det var alltså det Grace hade gått och tänkt på hela tiden, medan jag stod här och tjuvlyssnade och drog slutsatser.
”Eh… kanske jag borde försöka få upp hälsan först?” sa Dylan.
”Hur många år har du inte gått på med dina njurpreparat utan att det hänt något? Jag har hört mig för. Det här är inte så krångligt. Tänk på det,” svarade Grace.
”Okej, okej…”
”Och ska vi låta Nolan flytta till studentboendet i morgon?” frågade Grace.
”Var snäll mot honom. Vi sa ju att han fick flytta in, då kan vi väl åtminstone låta honom bo kvar en termin, eller hur? Det kan ju inte sluta med att han inte ens får läsa klart sina fyra år,” snäste Dylan.
”Dylan, jag gick med på att han skulle få bo här i fyra år från början, men det där du just sa var väl ändå helt orimligt, eller hur?”
”Har jag inte redan bett om ursäkt? Älskling, jag hade fel.”
Strax efteråt hörde jag ljudet av att de båda föll ner i sängen, som om Dylan försökte blidka Grace.
Jag stod med den externa hårddisken i handen och tänkte på det Grace nyss hade sagt. Även om jag förstod att hon kanske sa det med flit, fick det mig ändå att må riktigt dåligt.
Tillbaka på mitt rum gömde jag den externa hårddisken, tog fram rena kläder, gick ner för att duscha och gick sedan tillbaka till rummet och la mig tidigt.
Jag låg i sängen redan vid nio. Kanske var det tröttheten från föreläsningarna; så fort jag blundade hörde jag mig själv börja snarka.
Vid elvatiden vaknade jag plötsligt igen.
Jag vred och vände mig i sängen och kunde inte somna om. Jag steg upp direkt, slog på datorn, satte på mig hörlurarna och såg en film som låg kopierad på hårddisken. Sedan öppnade jag Facebook och såg en vänförfrågan från Emily.
Emily var rätt snygg. Smal, fina drag – särskilt när hon satte upp håret i en hästsvans utstrålade hon en ungdomlig skönhet.
På gymnasiet hade jag funderat på att ragga på henne, men så hörde jag att hon hade blivit ihop med Kyle, så jag höll mig på avstånd.
Det var bara vi fyra från gymnasiet som kom in på det här universitetet. Eftersom Kyle inte längre var tillsammans med henne borde det vara lugnt att lägga till henne som vän.
När jag hade accepterat skickade hon en smiley och skrev sedan.
Emily: [Vaken så här sent fortfarande?]
Jag satt och tittade på film och hade ingen lust att chatta. Jag svarade.
Nolan: [Nej.]
Emily: [Jag hörde att du inte bor i studentkorridoren. Har du släkt här?]
Jag ville egentligen inte svara igen, men det kändes ohyfsat. Dessutom blev filmen precis spännande och jag kunde knappt slita blicken från skärmen, så jag svarade [Ja].
Emily satt på Facebook i mobilen och skickade ett röstmeddelande: ”Nolan, ska vi ta en promenad i morgon kväll? Jag känner inte en enda person här, det är så tråkigt.”
Jag svarade direkt.
Nolan: [Och Kyle då?]
Emily: [Jag sa ju att vi gjorde slut. Nämn honom inte mer!]
Ljudet i filmen blev högre och började gå mig på nerverna.
Otåligt skrev jag tillbaka.
Nolan: [Och Gavin då?]
Emily: [Titta på honom. Om jag går ut med honom kommer folk tro att jag kidnappar ett barn. Vad är det med dig, Nolan? Tycker du att jag inte duger åt dig?]
Jag tänkte: ”Nu pratar du om att duga – vad spelar det för roll? Jag tänker inte vara någon ersättare för Kyle.”
Filmen trappade upp ännu mer.
Jag stod inte ut längre och började, helt utan anledning, fantisera om Emily – se henne framför mig, nära mig.
Jag skickade ett meddelande.
Nolan: [Jag ska sova. Har lektion i morgon.]
Innan hon hann svara stängde jag av datorn, vände mig i sängen och somnade tungt.
Nästa morgon när jag vaknade kom jag ihåg att jag var tvungen att städa upp.
Jag klädde på mig och gick fram till skrivbordet. Jag tittade under det; golvet såg ut som om det precis hade våttorkats, och till och med toalettpappret jag hade slängt i går kväll var borta.
Verkar som att Grace hade varit inne igen. Hur lyckades hon alltid hitta alla mina pinsamma röror?
Jag smög tyst ut ur rummet, såg mig omkring men fick inte syn på Grace. Jag sprang nerför trappan, rusade in i badrummet och tog min tandborste för att börja borsta.
Plötsligt kom Grace in med en mopp i handen, trängde sig tätt förbi mig och ställde mopparmen bredvid toaletten. På väg ut sa hon: ”Tänk på hälsan. Du är universitetsstudent nu, men du går ändå och tänker på sånt där hela dagarna.”
Om du inte hade ställt till med den här röran, skulle jag då vara så här?
Jag blev röd i ansiktet. Jag borstade tänderna hårt och låtsades som att jag inte hade hört ett ord.
Efter frukosten skyndade jag mig hemifrån. Oväntat nog, just när jag kom fram till dörren, råkade jag springa rakt in i Chloe och biträdande rektorn, med deras barn, som tydligen skulle lämnas i skolan.
Inte konstigt att hon hade bett om mitt nummer men inte hört av sig. Hennes son var tillbaka.
”Du är Nolan, eller hur?” Det var biträdande rektorn som gick först. Han frågade mig.
”Hej, biträdande rektor!” Jag bugade nervöst, ansiktet blossade rött.
Biträdande rektorn nickade. Jag gissade att han tog mig för någon landsortskille som inte sett så mycket av världen, och att det var helt normalt att bli fumlig när man träffade honom. Det han inte visste var att jag redan hade hållit om hans fru och kysst henne länge.
Chloe kände sig nog lite skyldig och var rädd att rektorn skulle ana något på mitt rodnade ansikte. Hon skyndade sig att säga: ”Den här pojken är lång, men väldigt blyg.”
Biträdande rektorn nickade, och sa sedan till mig: ”Unga man, plugga ordentligt. Gör inte Dylan besviken. Han är en begåvad person på vår skola.”
”Okej.”
”Då går du till lektionen.”
”Ja, biträdande rektor!”
Jag bugade igen och skyndade därifrån, med hjärtat dunkande, som om jag precis hade undkommit en katastrof.
De där två passade perfekt ihop, en lycklig familj. Jag blev ännu mer övertygad om att jag inte hade en chans med Chloe.
Kanske var gårdagen bara ett infall, och Chloe bara retades med mig.
När jag kom till klassrummet hade läraren inte dykt upp än, och alla satt med sina mobiler.
Många elever stod i grupper och pratade och skrattade, några fjantade runt. Jag såg mig omkring och fick syn på tjejen som Kyle hade fått upp ögonen för. Hon stod där med ryggen mot mig, avvisande och stolt.
Hennes eleganta former anades svagt.
Jag kunde inte låta bli att gå närmare och kasta en stulen blick på henne på håll.
Hon var inte slående vacker, men hon var väldigt tilldragande.
