Kapitel 6 Svartsjuka

Under lunchen sprang Isabella till slut på Michael.

När hon tänkte på hur snabbt han hade förlåtit Stella och låtit henne skylta med deras förhållande rakt framför henne, stack det till av frustration.

Hon högg i maten och mumlade tyst för sig själv: "Förblindad av kärlek, ingen ryggrad alls."

Michael tog upp lite kött och lade på hennes tallrik.

När han såg hennes uppblåsta, sura min kunde han inte låta bli att skratta till. "Smaka. Maten är verkligen god idag."

Michael tog också en tugga och åt långsamt.

När Isabella såg hans lugna uppsyn tänkte hon att det här måste vara kärlekens kraft. Och när hon såg hur gott humör han var på, tänkte hon att när han nu var på så bra humör borde han gå att prata med.

Hon samlade mod och sa: "Herr Johnson, nu när du redan har förlåtit fröken Hall, kan vi väl lika gärna slutföra skilsmässan."

Michael såg upp, och hans ansikte mörknade på ett ögonblick. "Isabella, tar du varken äktenskapet eller mig på allvar? Först skulle du prompt gifta dig, och nu vill du skiljas. Driver du med mig?"

Isabella kände sig ännu mer kränkt av Michaels utskällning. Det stack i näsan och tårarna började rinna. Hon sa argt: "Ska jag behöva se på när ni går och är kära hela dagarna om vi inte skiljer oss? När ni nu är tillbaka med varandra kan jag kliva åt sidan. Varför måste du dra in mig mitt emellan? Tror du att jag är lätt att köra över?"

När Michael såg Isabellas sorgsna ansikte kunde han inte låta bli att skratta, och en helt ny sorts tillfredsställelse spred sig inom honom.

"Är du svartsjuk?" Michael gick fram till Isabella. "Isabella, har du märkt det? Det verkar som att någon är svartsjuk!"

"Det är jag inte alls!" Att han hade genomskådat henne fick Isabella att gråta ännu mer, och hon vägrade titta på honom.

Michael drog henne till sig så att hon satte sig bredvid honom, tänkte efter en stund och förklarade: "Det handlar inte om att förlåta eller inte. Hon hjälpte mig, och som motprestation såg jag till att hon fick kontrakt på min… kompis bolag. Huset och bilen är standard för bolagets artister, och att jag presenterar henne för regissörer är att ge henne chanser. Och miljonen är min personliga gåva till henne, som…"

Michael funderade ett ögonblick och fortsatte: "Som ett tackarvode."

"Ett tackarvode? Är det inte ett avskedsarvode?" Isabella såg förbryllad ut.

"Jo, ett tackarvode. Tack för att hon förde dig till mig, och för att hon avslöjade Johns rätta jag för dig", förklarade Michael.

Isabella muttrade: "Inte konstigt att du inte vill skiljas. Efter att ha betalat ett så högt pris måste du ju få valuta för pengarna på mig!"

Michael retades, halvt på skämt: "Det här är bara början. Jag har lagt ner mycket på dig, och det måste jag få tillbaka av dig. Ta inte upp skilsmässa igen, okej?"

Isabella svarade: "Så länge du inte blir tillsammans med Stella igen tar jag inte upp det."

Michael var mycket nöjd med Isabellas svartsjuka. Han kysste henne och sa: "Hon är bara en skådis. Ta inte hennes ord på allvar."

Isabella gav honom en skarp blick, och han rättade sig genast: "Jag kommer absolut inte låta henne få en chans till att komma nära mig."

Michael var på strålande humör.

Efter lunchen tog han med Isabella på en rundtur i deras hus. Han visade snabbt runt på bottenvåningen och tog henne sedan upp till övervåningen.

Isabella ville gå ut och upptäcka trädgården, men Michael avböjde. "Isabella, det kommer att finnas gott om tillfällen sen. Jag vill visa dig vårt sovrum först."

Med det sagt ledde han Isabella till sovrummet där hon hade vaknat den morgonen.

Michael sa: "Isabella, titta, här har du din walk in-garderob, och där bredvid ligger badrummet. Kom, se på kläderna jag har ordnat åt dig. Gillar du dem?"

Isabella blev förvånad. "Mina?"

"Vems trodde du då?" Michael var mållös.

Isabella bläddrade bland kläderna. Stella var längre och kurvigare, så de kunde ju omöjligt passa henne. Det här var definitivt Isabellas kläder.

"Jag trodde att allt var Stellas grejer!" sa Isabella.

Michael blev ännu en gång rasande på henne. Han undrade hur djupt hennes missuppfattning om honom egentligen gick.

Han gick fram till Isabella, tog ett hårt tag om hennes haka, tvingade henne att se på honom och pressade fram mellan sammanbitna tänder: "Isabella, har du något samvete över huvud taget?"

Sedan fångade han hennes läppar, kysste henne vilt och bet henne i läppen som hämnd.

Isabella kände smärtan och kunde inte låta bli att stöna svagt.

När hennes mun öppnades en aning, gled Michaels tunga vant in. Samspelet mellan läppar och tänder och den växande begäret mellan dem sköljde snart bort all rationalitet.

"Isabella, jag är så glad att du är min," viskade Michael i hennes öra, med en önskan om att de skulle kunna bli ett.

Isabella, andfådd av Michaels kyssar, kände hur alla sinnen skruvades upp. Munnen, näsan, öronen, ja till och med varje cell i kroppen kände tydligt Michaels närvaro, och det gjorde henne berusad.

Hon kände hur något lämnade hennes kropp – blygsel, självkontroll och behärskning, sådant som var en del av henne – och kvar fanns bara ett kvinnligt skal. Hon kände hur varje nerv i kroppen vaknade till liv och svarade på Michael.

Michael kände att Isabella i hans armar var annorlunda än första gången de hade älskat.

Då hade han varit som en fältherre i krig, med Isabella som sin trofé, där han njöt av erövringens rus.

Men den här gången var Isabella hans följeslagare. Tillsammans gav de sig ut på ett storslaget äventyr, korsade en ändlös öken, uthärdade otaliga prövningar och nådde till sist fram till den legendariska oas de drömt om i åratal. De utforskade varje centimeter av den med nyfikenhet, granskade varje träd och blomma och smakade på varje frukt.

Isabella slöt ögonen, och alla kroppens förnimmelser förstärktes till det oändliga.

Michaels händer och läppar var som ett musikstycke, som spelade på hennes kropp, ibland lätt, ibland kraftfullt.

Isabella upptäckte så många hemligheter dolda i sin kropp. Hon kunde vara vild, het, omtöcknad och till och med krävande.

Med slutna ögon kände hon noggrant efter alla underströmmar i kroppen, som små kryp som rörde sig över huden, gnagde på köttet, följde med blodet genom kroppen och trängde ända in i märgen.

Hon kände tydligt hur något rasade samman i hennes hjärta, och ett mjukt stön bröt fram mellan hennes läppar.

Hennes naglar borrade sig djupt in i Michaels starka rygg, som en begäran eller en inbjudan.

"Till sängen, va?" Michael bet lätt i Isabellas örsnibb, rösten dov.

Isabella låg mot hans axel utan att svara, men hennes rastlösa hand nöp honom mjukt i midjan.

Michael kände sig som förtrollad. Den annars så goda självkontrollen var helt borta, och han ville okontrollerat, brinnande het, in i hennes kropp.

Han lyfte upp Isabella och bar henne till sovrummet.

De slet av sig de redan tilltufsade kläderna och var snart helt nakna.

Isabella klamrade sig tätt fast vid Michael, med benen runt hans kraftiga midja, hon tog girigt emot hans beröringar och kyssar, och mjuka, djupa stön lämnade hennes bröst.

Michael kände sig på väg att explodera, tålamodet var slut. Han kysste Isabella häftigt, och de föll ner i sängen tillsammans.

Michael sköt fram höfterna, trängde in i henne, och till ljudet av Isabellas utdragna stön gick de fullständigt vilse i varandras begär.

Snart var de på den breda sängen helt uppslukade av sin hetta.

Isabella visste inte hur hon somnade; det var den ringande mobilen som störde och väckte henne igen.

Yrvaket svarade hon, och hennes ansikte blev allt dystrare.

När hon hjälplöst avslutade samtalet såg hon ut som en vissnad blomma.