Kapitel 3: Bröllopet, första gången hon kände sig värderad

När Isabella kom tillbaka till hotellet var stylingteamet redan på plats.

”Du ska gifta dig och ändå var du ute hela natten? Tur att du inte gifter dig hemifrån, du har verkligen skämt ut familjen,” kunde Sophia inte låta bli att pika.

”Isabella, nu när John inte vill ha dig längre, vem ska betala dem?” frågade Bianca, noga med att stylingteamet skulle höra.

Isabella mindes plötsligt att familjen Williams hade ordnat både hotellet och bröllopet. Det hade hon helt förträngt.

Makeupartisten märkte hur spänd Isabella var och sa: ”Fröken Taylor, oroa er inte. Vi anlitades av herr Johnson,” och markerade därmed att de inte hade något med den John att göra som Bianca nämnt.

Isabellas mobil ringde, ett okänt nummer. Hon svarade och hörde att det var Michael.

”Hur fick du mitt nummer?” frågade Isabella, när det slog henne att hon inte hade gett det till honom.

Michael struntade i hennes fråga och sa: ”Har stylisterna kommit? Oroa dig inte för dem. Jag har ordnat allt inför bröllopet. Vänta bara på att jag kommer och hämtar dig.”

Michaels lugna ton gjorde henne märkligt trygg.

”Tack!” sa Isabella, uppriktigt tacksam.

Orolig för att Michael skulle ångra sitt impulsiva beslut från dagen innan, men för generad för att själv backa, påminde Isabella honom försiktigt: ”Om du ångrar dig så finns det fortfarande tid att ställa in bröllopet. Om du ändå kan hjälpa mig att få ett bröllop är jag dig väldigt tacksam.”

”Jag ångrar aldrig mina beslut, och mitt liv är ingen teaterpjäs,” svarade Michael och la plötsligt på.

Isabella tänkte: ”Är Michael arg? Äh, vi gifter oss först, sedan kanske vi inte har med varandra att göra längre.”

När Isabella kom ut efter att ha blivit stylad kunde Bianca inte ta blicken från henne.

”Mamma, hennes tiara glittrar så mycket. Jag vill ha den. Kolla, hennes brudklänning är från min favoritdesigners klassiska kollektion, den som tidningen sa inte var till salu. Jag vill ha den! Mamma!” Bianca grep tag i Sophias arm och skrek ivrigt.

När hon såg hur Isabella stal all uppmärksamhet i dag blev Sophia extra irriterad.

Sophia hånade: ”Vad finns det att avundas? Hon blev dumpad av familjen Williams. Det finns inte en chans att hon hittat någon att gifta sig med på bara en dag. Satsa på att hon blivit sponsrad av någon gammal gubbe, säkert äldre än din pappa. Hon har verkligen dragit skam över vår familj.”

Sophias ord spreds snabbt, och snart gick ryktet om att Isabella blev försörjd av en man äldre än hennes pappa, Aiden Taylor.

Det blev ett sorl ute i korridoren och någon ropade att bröllopsbilarna hade kommit.

Sophia drog med sig Bianca ut först, ivrig att få se Isabella göra bort sig.

Bröllopskortegen bestod av lyxbilar, med en förlängd Rolls-Royce i spetsen.

När Sophia såg det blev hon ännu mer övertygad om att bara en rik gammal man skulle ha råd med en sådan flådig kortege.

När Michael steg ur Rolls-Roycen var Bianca nära att börja gråta av avund.

”Herregud! Han är så snygg! Han är ju exakt min drömkille,” sa hon och klamrade sig fast vid Sophias arm. ”Mamma, sa du inte att det var en gammal gubbe? Hur kan han vara så här snygg?”

Sophia, som fick ont av Biancas grepp, knuffade undan henne. ”Han är bara en inhyrd skådis. Som om en ung, snygg och rik man skulle gifta sig med någon som Isabella.”

Eftersom Sophia haft så fel nyss var det ingen som trodde på henne den här gången. Folkmassan brusade av viskningar om Michaels ungdom, rikedom, hans utseende och spekulationer om vem han kunde vara.

Bruden skulle just ge sig av till vigseln.

Michael gick fram till Isabella, lyfte upp henne i famnen, och folket runtom drog efter andan.

Isabella hade aldrig tidigare varit i centrum på det här sättet.

Det var pråligt, men hon älskade det!

Aiden kunde inte sluta glo på lyxbilarna. Han hade aldrig sett så många olika sorter, än mindre suttit i en. Ivrigt valde han en bil och hoppade in, som om den vore hans. Denne fege, själviske man, som alltid hade gömt sig när Isabella blev mobbad, var nu den första som njöt av lyxen.

Sophia och Bianca skyndade sig också att ta platser, rädda att det inte skulle finnas några kvar. Bianca försökte till och med smita in i den första Rolls-Roycen som tärna, men stoppades av livvakterna.

Michael såg allt detta och förstod exakt hur det låg till.

När Isabella satte sig i bilen tillsammans med Michael märkte hon att gatorna runt hotellet var fullpackade med åskådare. Det hela kändes lite väl mycket.

"Varför ett sånt här stort spektakel?" Hon kände sig lite obekväm och tänkte att Michael hade tagit i för mycket.

"Varför? Tycker du inte om det?" frågade Michael.

Isabella rodnade, ett leende smög sig fram. Hon skakade på huvudet och sa: "Nej, jag tycker om det. Det är bara..." Ingen hade någonsin gjort något liknande för henne tidigare; det var första gången.

Michael anade vad hon tänkte, knackade henne lätt på näsan och lugnade henne: "Oroa dig inte. Det kostade inte så mycket. Det här är bara vänner som ställer upp."

Isabella undrade: Vem är han egentligen? Hur kan han ha så många vänner med lyxbilar?

Bröllopet hölls på det lyxiga Royal Crest Resort, smyckat med orange rosor som fick det att kännas som om de var omgivna av varm, intensivt lysande sol.

Prick klockan tolv gav vigselförrättaren tecken att ceremonin kunde börja, men Michael sa att de skulle vänta, eftersom en viktig person ännu inte hade kommit.

Isabella trodde att det var en av hans släktingar och teg.

Aiden däremot muttrade: "Vad för viktig person? Att komma för sent till något så här viktigt och låta alla vänta är bara löjligt."

Värden gav tecken att personen hade anlänt.

Michael struntade i Aidens klagomål, tog Isabella i handen och gick mot dörren.

Isabella log behärskat vid Michaels sida, och gjorde sitt bästa för att dölja sin nervositet för att inte göra honom illa till mods inför den viktiga personen.

När de gick hand i hand mot dörren öppnade värden den långsamt. I det klara middagsljuset utanför stod den viktiga personen: Ella.

Hon bar en vinröd blommig klänning, hennes snövita hår var noggrant kammat. Hon satt i rullstol, och hennes rynkor vecklade ut sig som en blomma i full skrift.

Isabella kastade sig upphetsat om halsen på Ella. För henne var bröllopet först komplett när Ella var där.

Ella klappade mjukt Isabella på ryggen och tröstade henne: "Isabella, jag vet allt. Du har fått utstå mycket, min kära Isabella. Som tur är är det svåra förbi nu. Michael är en bra man. Lev gott med honom."

Isabella nickade kraftigt mot Ellas axel.

Hon reste sig och började rulla Ellas rullstol mot bröllopslokalen. Hon såg på Michael och frågade tyst: "Har du berättat för mormor?"

Michael skakade på huvudet och viskade i hennes öra: "Jag såg i företagets handlingar att du hade en mormor, så jag hämtade hit henne."

Han lade handen på rullstolen, och tillsammans med Isabella sköt han den framåt, medan han med en röst bara de två kunde höra sa: "Isabella, vi är ett. Om det är något, måste du berätta det för mig."

Isabella svarade inte, utan tänkte för sig själv: Du berättar inte dina saker för mig. Varför ska jag berätta mina för dig?

Trots sina tankar kunde hon inte dölja lyckan och den söta värmen i ansiktet.

Bröllopet var till största delen fyllt av brudens släktingar, medan brudgummens sida bara hade några få bord. Själva ceremonin var enkel men högtidlig och avslutades med en lång kyss.