Kapitel 9 Mörker och ljus

”Din värdelösa kärring! Allt du gör är att dra skam över oss!” skrek Martha.

”Nyskild och redan på väg att sälja dig? Du har totalt förnedrat familjen Lynn! Hur kan du vara så billig? Ratar du Aiden för att springa och betjäna de där gamla gubbarna? Kan du inte vara till någon nytta för en gångs skull i ditt liv!”

De giftiga orden haglade ner som iskulor.

Keira höll för sin svullna, värkande kind, medan tårarna tyst rann nerför ansiktet.

Skulle Martha inte låta henne vara ifred heller?

Sean reste sig tvärt och ställde sig emellan, just som Martha tänkte slå igen, blicken vass som en kniv.

”Gå härifrån. Du är inte välkommen här!”

Martha ryggade till av att han var där, men fortsatte sitt utbrott.

”Vem fan är du? Jag uppfostrar min dotter – vad har du med det att göra? Hon förtjänar det här!”

Sean pekade mot dörren, rösten iskall. ”Jag sa: gå.”

Martha blev genast kuvad av Seans kyliga uppsyn.

Men hennes girighet var svår att ändra på. Blicken flackade runt, räknande.

Hon bytte till en ynklig, bedjande min och försökte få tag i Keira i sängen.

”Keira, jag har inget val! Vi har slut på pengar, och inkassofolket kommer varje dag. Följ med mig hem. Brandon sa att om du ber honom om ursäkt och ligger med honom så stryker han ersättningskravet, och dessutom ger han vår familj en ny affärsmöjlighet.”

När Keira hörde det blev hjärtat till aska. Kroppen började skaka när hon instinktivt kröp längre in under täcket.

Sean var rasande.

Han klev fram, slog undan Marthas hand hårdhänt, ögonen brann.

”Hon följer inte med dig någonstans.”

”Hon är min dotter!” Martha försökte hålla fast vid sin hotfulla ton. ”Med vilken rätt lägger du dig i vår familjs angelägenheter?”

”För att hon behöver vård, och du vill pressa henne mot döden?” Seans röst höll knappt tillbaka vreden.

Han drog fram ett checkhäfte ur innerfickan, skrev snabbt ner en summa, rev av checken och slängde den i stort sett i ansiktet på Martha.

”De här pengarna räcker för att familjen Lynn ska klara sig ett tag. Ta dem och försvinn omedelbart. Kom aldrig hit och trakassera henne igen! Annars lovar jag att familjen Lynn inte kommer att kunna sätta sin fot i den här staden!”

Martha såg summan på checken, och ögonen tändes genast av girighet.

Elakheten i ansiktet byttes direkt mot inställsamhet.

”Herr O’Neill, ni är så generös! Keira har sådan tur som får träffa en rik man med så stort hjärta. Ta väl hand om henne, så går jag med en gång.”

Rädd att Sean skulle ångra sig kramade Martha checken hårt och skyndade därifrån.

Sjukhusrummet föll äntligen i fullständig tystnad.

Sean såg på Keira, hopkrupen som en liten boll och grät tyst, och hjärtat värkte av medlidande.

Han stoppade varsamt om täcket och sa mjukt: ”Var inte rädd. Ingen kommer tvinga dig till något mer.”

”Lev bara. Det är allt jag behöver – jag behöver att du lever.”

Men trots den här stunden av ro blev Keiras tillstånd inte bättre.

Smärtan i ögonen tilltog, och skuggorna i synfältet blev mörkare och mörkare.

Några dagar senare, när hon vaknade en morgon, fann hon sig omsluten av ett totalt, ändlöst mörker.

Inget ljus. Inga former. Ingenting.

Hon viftade panikslaget med handen framför ansiktet, men kunde inte se något.

Även om hon hade förberett sig mentalt, när mörkret verkligen föll över henne, slukade den förlamande rädslan henne på ett ögonblick.

Hon var blind.

Sean märkte genast att något var fel.

De där tidigare klara ögonen var nu tomma, utan fäste.

”Keira?” ropade han lågt.

Keira vände långsamt huvudet mot hans röst, tårarna gled tyst nerför kinderna.

”Herr O’Neill, mina ögon! Jag kan inte se.”

Sean kände hur hjärtat klämdes åt våldsamt. Han tryckte genast på larmknappen efter läkaren.

Undersökningsresultaten var förkrossande.

De svåra skadorna på Keiras synnerv hade nått en kritisk punkt. Blindhet var ett väntat utfall.

Det viktigaste nu var att hindra trycket i skallen från att stiga ytterligare och hota hennes liv.

En rad interventionsbehandlingar behövde sättas in omedelbart.

Sean ordnade allt utan att tveka, flyttade Keira till det bästa rummet och kallade in de främsta medicinska experterna.

Han stannade vid hennes sida och beskrev tålmodigt omgivningen för henne, berättade hur vädret var utanför fönstret, hjälpte henne att dricka vatten och äta.

Men Keiras psykiska tillstånd försämrades märkbart för varje dag.

Hon förlorade den sista resten av hopp om framtiden och blev tyst, som en själlös marionett.

Hon var tacksam för Seans värme och beskydd.

Men hon kände att hon inte förtjänade något gott, att hon bara var en börda.

Precis när hon föll ner i fullständig förtvivlan och till och med började vägra mat, gav en rutinmässig helkroppsundersökning ett chockerande besked.

”Fröken Lynn, du är gravid. Utifrån graviditetslängden—omkring fyra veckor.”

Beskedet slog ner som en åskknall i hennes mörka värld.

Det var från den där natten i Aidens villa, efter att han hade tvingat sig på henne, när inget skydd hade använts.

På ett ögonblick blev hennes känslor oerhört komplicerade.

Chock. Förvirring. Rädsla.

Och ett svagt, nästan omärkbart fladder som krossade hennes kaotiska tankar.

Vad skulle hon göra?

Samtidigt, på Coleman Groups huvudkontor, i vd:ns arbetsrum.

Aiden drog irriterat i slipsen och lossade den.

I hans huvud blixtrade bilden förbi av Keira som kräktes på klubben, och scenen när Sean bar i väg henne.

Han reste sig och började gå av och an i rummet.

Plötsligt kom han att tänka på att hon vid skilsmässan inte hade lämnat tillbaka safirarmbandet som hans mormor hade gett henne.

Han letade upp Keiras nummer och ringde en gång, två gånger, men ingen svarade.

En namnlös irritation och ilska svällde upp igen.

Svarade inte? Var hon med Sean, för upptagen för att ta?

Var hon så ivrig att kasta sig i Seans armar?

Han fnös kallt, tog bilnycklarna och bestämde sig för att åka hem till familjen Lynn själv och kräva en förklaring.

I Lynn-residenset var bara Zoey hemma.

Hon tog emot Aiden varmt, och när hon hade hört varför han kommit fick hon ett märkligt uttryck i ansiktet.

”Aiden, bli inte arg. Keira har nog bara glömt. Du vet hur hon är. Nyskild och redan så nära Sean—hon har väl inte tid att tänka på sånt här.”

Medan hon pratade tändes Zoeys mobilskärm.

Hon plockade upp den utan att göra en sak av det, öppnade ett foto som en vän skickat och höll sedan handen för munnen av förvåning. ”Aiden!”

Aiden ryckte åt sig telefonen.

På skärmen fanns en bild av Sean som varsamt bar Keira från akuten till vårdavdelningen.

Keiras ansikte var begravt mot hans bröst, och de såg otroligt beroende av varandra ut—nära, intimt.

Aidens blick blev iskall på en sekund, ansiktet mörkt nog att döda.

Spelade sjuk. Hon måste spela sjuk!

För att få Seans medlidande och omsorg!

Samtidigt, på sjukhuset, lade Keira försiktigt handen på sin ännu platta mage.

Hon kände det helt oväntade lilla livet som växte där.

I den gränslösa mörkret och förtvivlan gjorde det plötsliga nya livet henne förvirrad och osäker.

Då ringde hennes telefon.

Den skarpa signalen lät extra påträngande i det tysta sjukhusrummet.