Kapitel 11 Frihetens pris
Sean tröstade Keira snabbt med några ord innan han skyndade därifrån.
Dagarna som följde, trots att Sean fortfarande kom och hälsade på henne ofta, tog han emot telefonsamtal allt oftare.
Även om han medvetet höll en lugn ton när han pratade med henne, kunde Keira ändå höra tyngden som låg under hans röst.
Även utan att kunna se kände hon hur tröttheten och pressen strålade från honom.
Hon hörde sjuksköterskorna viska om att Coleman-koncernen inte sparade på krutet, att de med till synes obegränsade resurser gick hårt åt O'Neill-koncernen.
I det ögonblicket kändes det som om Keiras hjärta sjönk ner i en iskällare.
Hon visste att det här var Aidens hämnd — han hatade alla som hade hjälpt henne.
Insikten högg till i henne som en vass kniv.
När Sean kom in i sjukhusrummet igen sträckte Keira ut handen, famlade tills hon fick tag i hans ärm.
”Herr O’Neill, jag kan inte tynga ner dig längre”, sa hon med darrande röst. ”Snälla, släpp taget om mig.”
Keira fortsatte, medan tårar rann från hennes tomma ögon: ”Det är mig han är ute efter. Om jag går så slutar han jaga dig.”
Sean höll varsamt hennes kalla hand, rösten stadig och fast.
”Det här har ingenting med dig att göra, Keira. Att Aiden angriper mitt företag är affärskonkurrens, det har inget med dig att göra. Du ska bara fokusera på att återhämta dig och förbereda dig för operation.”
Orden var varma, men de kunde inte driva bort kylan i Keiras bröst.
Hon visste att allt detta var på grund av henne.
Än en gång var det hon — den som alla såg som en börda och en olycksbringare — som drog ner den enda personen som hade gett henne skydd.
Skulden höll på att krossa henne.
Hon bet ihop och bestämde sig: om Aiden verkligen kom skulle hon aldrig gömma sig som en fegis.
Men hon hade inte väntat sig att den dagen skulle komma så snart.
Nästa eftermiddag blev det plötsligt ett ovanligt rabalder utanför sjukhusrummet.
Utanför dörren stod Aiden med ett isande ansikte, med en farlig utstrålning som fick folk att vilja hålla sig på avstånd.
Bakom honom stod flera svartklädda livvakter, i ett spänt dödläge mot Seans folk.
”Lämna över Keira”, befallde Aiden, rösten hård och obeveklig.
Sean ställde sig i dörröppningen och vägrade flytta på sig. ”Hon behöver vila.”
”Vila?” Aiden släppte ifrån sig ett föraktfullt, kallt skratt, med en vrede som brann i ögonen. ”Det ser ut som att hon har det rätt bekvämt när hon gömmer sig bakom dig. Hennes knep blir bara mer och mer sofistikerade!”
Deras gräl hördes tydligt in i sjukhusrummet. Keiras hjärta dunkade våldsamt av spänning.
Hon kunde inte låta Sean fortsätta möta det här ensam.
Hon kämpade sig upp i sängen och vände sig mot sjuksköterskan bredvid.
”Orla, snälla, hjälp mig dit.”
Sjuksköterskan Orla såg bekymrad ut, men efter Keiras upprepade böner hjälpte hon henne försiktigt upp.
När dörren till sjukhusrummet öppnades riktades alla blickar genast mot dem.
I samma ögonblick som Aiden fick syn på Keira drog hans pupiller ihop sig.
Hon hade på sig en alldeles för stor sjukhusskjorta som fick henne att se ut som om hon kunde blåsas omkull av minsta vindpust.
Hennes långa hår hängde utsläppt över axlarna och fick hennes lilla ansikte att se ännu livlösare ut.
Mest slående var hennes ögon.
De ögon som en gång varit klara stirrade nu tomt rakt fram, helt utan fokus.
Hon kunde verkligen inte se?
Tanken fick Aidens hjärta att knyta sig ett ögonblick.
Men känslan dränktes snabbt av en ännu starkare ilska och misstänksamhet.
Det här måste vara ännu en föreställning!
Ett mer sofistikerat sätt att väcka medlidande!
”Fortfarande skådespel!” ropade han hårt, med en röst som var iskall av avsky. ”Tror du att jag går på det här knepet?”
Keira vände sig mot ljudet av hans röst, och hennes tomma ögon verkade ändå söka efter honom.
”Aiden,” ropade hon, knappt hörbart men med ett hjärtskärande lugn. ”Vad krävs för att du ska låta mig gå?”
Aiden gick fram steg för steg och såg ner på henne med förakt.
”Följ med mig tillbaka och fortsätt betala av din skuld!”
”Nej.” Keira skakade på huvudet, rösten darrade. ”Jag går inte tillbaka.”
Inför allas chockade blickar sjönk hon ner på knä mot ljudet av Aidens röst.
Ljudet när hennes knän slog i det kalla golvet ekade tungt i allas bröst.
”Snälla, låt mig gå.”
Hon sänkte huvudet, den smala halsen såg så skör ut, som om den skulle gå av vid minsta beröring.
”Jag är redan blind. Snälla… skona mig.”
Hon bad om hans nåd med den lilla värdighet hon hade kvar.
Men för Aiden såg hennes ödmjukhet och desperation bara ut som teater.
Han kastade sig fram och grep tag i hennes arm, så hårt att greppet nästan krossade benen.
”Följ med mig! Sluta ställa till en scen här!”
När han slet i henne brast Keiras sista tråd av uthållighet helt.
All smärta, all tortyr och all förnedring exploderade i samma ögonblick.
Tillbaka till det helvetet? Fortsätta stå ut med hans och familjen Lynns vrede och plågor?
Nej! Hon skulle hellre dö!
Med en styrka hon inte visste att hon hade slet hon sig våldsamt loss ur Aidens grepp.
Samtidigt drog hon fram en fruktkniv ur den stora fickan på sin sjukhusrock.
Det var fruktkniven hon i smyg hade gömt när sjuksköterskan inte tittade tidigare.
”Aiden!” skrek hon med all kraft, rösten gäll och desperat.
”Du vill att jag ska betala min skuld? Du hatar mig av hela ditt hjärta? Fine! Då betalar jag med mitt liv! Det familjen Lynn är skyldig dig, det jag är skyldig dig—jag betalar tillbaka allt! Från och med nu är jag inte skyldig dig någonting!”
Innan någon hann reagera greppade hon knivskaftet med båda händerna och högg den hårt mot sitt eget hjärta.
Ljudet när bladet trängde in i köttet var iskallt.
Blodet forsade genast fram och färgade hennes bleka sjukhusrock röd—en chockerande syn.
Tiden verkade stanna.
Hon kunde inte fly, och bara döden kunde skilja henne helt från Aiden.
Vreden i Aidens ansikte sprack sönder på ett ögonblick.
”Keira!” skrek Sean i fasa.
Han var först fram, fångade upp hennes fallande kropp och tryckte hårt mot såret för att försöka stoppa blödningen.
”Läkare! Hämta en läkare, nu!”
Vårdpersonalen ryckte till sist ur sin chock och lyfte hastigt upp Keira på en bår och skyndade mot operationssalen.
Sean följde efter några steg, men stannade plötsligt.
Han vände sig om och stirrade på Aidens askgrå ansikte.
Sedan rusade han in i sjukhusrummet, slet åt sig en bunt dokument, kom ut och slängde dem hårt på Aiden!
”Titta på det här! Aiden! Titta noga!” Seans röst darrade av rasande ilska och hjärtesorg.
”Det här är hennes journaler—blindhet orsakad av en tumör som trycker på synnerven. Akut magkatarr, svår undernäring och psykiska trauman. En enda av de här diagnoserna kan döda henne! Är du nöjd nu?”
Papper fladdrade ut över hela golvet.
Som tunga hammarslag träffade varje sida Aiden rakt i hjärtat.
Han stirrade ner, oförmögen att tro sina ögon.
