3.

Farryn rullade långsamt på axlarna medan hon släppte handleden och stirrade på dörren som hade slagits igen. Menade han att hon nu skulle vara fånge här, fast utan cell? Hon tryckte försiktigt fingertopparna mot ögonen för att hindra tårarna från att rinna nedför kinderna innan hon drog ett långsamt andetag. Kroppen kändes tyngre efter att hon tvingat i sig så mycket mat, och om hon bara hade haft en säng hade hon mer än gärna somnat. I stället skakade hon av sig den lätta dimman som höll på att lägga sig över henne och gick fram till dörren. Med handen på dörrhandtaget lutade hon sig fram och tryckte långsamt örat mot dörren. När hon inte hörde någon rörelse eller något prat på andra sidan öppnade hon—bara för att hitta Emily där, med händerna på höfterna och en hånfull grimas i ansiktet.

”Vi måste slösa vår tid och våra resurser på dig.” Det fick hon veta, och utan att Emily sa det rakt ut kunde Farryn känna att kvinnan hellre bara hade dödat henne och gjort slut på det. Men det hade hon inte fått order om. Emily lät blicken glida över Farryns kropp; hon hade förstås lagt märke till hur mager inkräktaren var och visste att hon omöjligt kunde utgöra ett hot, men människor var listiga. Det kunde alltid vara ett trick.

”Stå inte bara där!” snäste Emily plötsligt och började gå ut ur huset. ”Kom nu.” Amelia hade väntat tålmodigt utanför, och hennes närvaro var betydligt mer välkomnande än systerns.

”Tack, Emily, för… ja, du vet, att du inte gick på mig direkt.” Kvinnan himlade med ögonen så häftigt att Farryn blev förvånad över att hon inte hörde det. Amelia lade en ledande hand strax ovanför Farryns armbåge när hon började gå och förde Farryn med sig.

”Bry dig inte om henne, hon är så här mot alla, så ta inte åt dig. Hur som helst—Alfa Jason har sagt åt oss att hjälpa dig att komma till rätta. Vi vet inte hur länge du blir här, men det finns ingen anledning att din vistelse ska vara obekväm. Du ska bo hos oss. Jag tror att vi kanske har samma storlek, men det är lite svårt att avgöra just nu.” Nu förstod Farryn varför Emily hade sagt att det var deras resurser som slösades. Det var verkligen deras egna resurser. Farryn kastade en blick omkring sig; byn började sakta vakna till liv lite mer, trots hennes ankomst. ”Jag blir inte länge,” lovade Farryn, och då log Emily äntligen.

”Toppen! Så du tänker berätta varför du inte kan skifta?” Farryn hörde tvivlet och aggressiviteten i Emilys fråga; de ville ha bevis på att hon var människa, för att få en ursäkt att döda henne.

”För att jag inte kan.” Hon svarade enkelt, med en oskyldig liten huvudlutning när hon mötte Emilys rasande blick. Amelia fnissade lågt vid Farryns sida—kanske skulle flickan passa in bättre än de hade trott.

”Emily har ju på sätt och vis rätt. Det är det enda villkoret Alfa Jason har innan du släpps fri. Vi måste veta, helt utan minsta tvekan, vem du är, Farryn. Vi vet att du var ensam. Med tanke på ditt skick kan vi anta att du har varit ensam länge, men vi vet inte vem som finns där inne.” Farryn tvingade sig själv och sina följeslagare att stanna mitt på gatan. Folk som passerade kastade nyfikna blickar åt deras håll men fortsatte ändå.

”Om jag bevisar att jag är välsignad av Mångudinnan får jag gå?” Emily och Amelia nickade i takt, som om de var synkade. Det fanns ingen anledning att ställa den andra halvan av frågan; Amelias fasta, styrande hand och Emilys fientlighet var svar nog. Hon var inte direkt en fånge, men hon skulle hållas under ständig uppsikt tills de visste det de behövde. Farryn hann precis dra efter andan, som om hon skulle låta ett hummande av eftertanke slippa ut, innan en hostattack tog greppet om henne. Hon var snabb med att hålla handen för munnen — trots att hon varit borta från civilisationen i åratal hade hon fortfarande hyfs.

”Kom, vi går in med dig. Vi har medicin hemma hos oss, och en ordentlig natts sömn skulle nog göra dig gott.” Amelia verkade vara den moderliga typen, till och med mot en främling, och det lugnade Farryn en aning — men det var troligtvis meningen. Det var ju fullt logiskt. Det var lättare att få information ur någon som kände sig trygg än ur någon som hela tiden stod på helspänn.

Farryn vaknade nästa morgon och mådde mycket bättre än dagen innan. Febern hade gått ner, och maten i kroppen hjälpte, tillsammans med medicinen systrarna hade gett henne. Hon stönade lågt när hon satte sig upp. Tvillingarna hade låtit henne använda gästrummet i sitt hus; det var inget märkvärdigt, men för henne var det som en svit. Den breda dubbelsängen tog upp en stor del av rummet, och Amelia hade varit snäll nog att dela med sig av några av sina kläder — och dessutom tvingat Emily att låna ut lite hon också.

Hon rörde sig långsamt när hon sköt täckena åt sidan och gick mot badrummet som hörde till, och blicken fastnade på hennes spegelbild. Det var första gången på fyra år hon såg sig själv i något annat än en vattenyta. Hennes längd gjorde det ännu tydligare hur långt svälten hade gått. Att hon fortfarande levde var egentligen chockerande. Håret, som en gång varit tjockt och glansigt med bruna vågor, låg platt och livlöst, precis som hennes ögon. Fingrarna följde långsamt nyckelbenets båge innan de gled ner mot armbågarna, där hon höll om sig själv en stund. Hon var tvungen att dra ut på tiden med flocken länge nog för att kunna få tillbaka lite muskler och styrka. Om hon försökte fly skulle hon dödas direkt; om hon mot förmodan lyckades fly skulle hon dö långsamt.

Farryn drog ett djupt andetag innan hon klädde av sig helt och klev in i duschen för att åtminstone få bort det värsta. Hon behövde vara så foglig som möjligt här om hon skulle överleva. Ju mer hon kunde smälta in i bakgrunden, desto lättare skulle det bli att smita undan.