Kapitel 3

När Leopold mötte Lisbeths iskalla blick flimrade något till i hans medvetande, som ett smärtsamt hugg i bröstet.

Kunde hon tala sanning?

Han hann precis öppna munnen för att säga något när Elora plötsligt klev fram och skymde Lisbeth för honom.

”Lisbeth, försöker du fortfarande, till och med nu, vrida på sanningen och smutskasta Leopold? Hur kan du vara så kallhjärtad?”

Lisbeth var lång och hade slående drag—innan hon blev vanställd hade varje minspel hos henne varit fängslande. Elora, däremot, hade det där späda, oskuldsfulla utseendet som en klassisk skönhet.

Hennes vita klänning svällde i vinden när hon bredde ut armarna som för att skydda, och skärmade den mycket längre Leopold bakom sig, med ett skört och ynkligt uttryck.

Leopold borstade genast undan sitt ögonblick av tvivel och lade beskyddande armen om Elora. ”Elora, varför ens prata med en sån som hon?”

Lisbeth skrattade kort och kallt och vägrade se på dem längre, utan trängde sig genom folkmassan. ”Jag har sagt det jag behövde säga. Ursäkta.”

”Fröken Whitaker! Fröken Whitaker!” ropade reportrarna efter henne.

”Hennes rykte är redan förstört. Vad har hon att vara så stolt över?” muttrade någon.

Trots orden var det ingen som vågade stoppa henne fysiskt. När folkmassan började dela på sig klev Elora plötsligt fram och grep tag i Lisbeths arm.

”Lisbeth, lyssna på mig—”

”Jag har inget att säga dig. Flytta på dig!” Lisbeth slog bort Eloras hand och försökte ta sig förbi.

Men Elora gav ifrån sig ett förskräckt rop och föll ihop på marken.

”Lisbeth!” Leopold sköt en hatisk blick mot henne innan han skyndade fram för att hjälpa Elora. ”Är du okej?”

Elora kastade en blick mot Lisbeth, ryckte till av smärta men lugnade honom med tårfyllda ögon. ”Oroa dig inte, jag mår bra.”

Leopold rörde försiktigt vid hennes mage innan han lyfte upp Elora i famnen och placerade henne på en bänk i närheten. Sedan vände han sig om och gick med hårda steg mot Lisbeth, med vrede i varje rörelse.

”Du påstår att du inte är så avskyvärd som jag tror, men vad kallar du det här? Skulle du på allvar skada en gravid kvinna?”

”Är du blind? Jag rörde henne knappt! Hon föll uppenbart med flit—”

Innan hon hann avsluta grep Leopold tag i hennes handled och släpade henne fram framför Elora.

”Be Elora om ursäkt. Nu!” Hans rasande vrål briserade intill hennes öra så att det ringde.

Medierna vällde fram igen, kameror trycktes upp i ansiktena på dem. Mitt i det kaotiska blixtrandet blev Lisbeth yr och vinglade.

En stark hand fångade henne innan hon föll. Hon såg upp och mötte Sebastians svala, samlade ansikte.

Omedelbart strömmade ett dussintal män i svarta kostymer in och höll tillbaka den skrikande, svärande mediaklunga.

”Mr. York, du…” Lisbeth bet sig i läppen och suckade. ”Du borde inte ha blandat dig i.”

Sebastians min förändrades inte när han vände sig mot folkmassan. ”Jag kommer att hålla en presskonferens om den här saken inom kort. Tills dess ber jag er att följa god journalistisk sed och radera alla falska uppgifter och allt tillhörande material.”

Medierna vågade inte trotsa honom—inte bara för att han var en stor skådespelare, utan för att han som arvtagare till familjen York hade ett enormt inflytande i Sovereign Citys sociala kretsar.

De lät Sebastians säkerhetsteam rensa deras material och anteckningar.

---

Först när Lisbeth satt tryggt i Sebastians bil fick hon äntligen en stund att lugna ner sig och tänka igenom nästa steg.

Hon kunde inte låta Dennis bära skammen av att kallas oäkta. Hon behövde bevisa för alla att hon inte hade varit otrogen – det var Leopold som hade förändrats och blivit kär i någon annan!

Sebastians hem låg i ett fint kvarter i innerstan – en fristående villa i tre våningar.

När de klev in möttes de av en medelålders kvinna med ett varmt leende. ”Välkommen hem, herr York, och det här är...?”

”Det här är fröken Whitaker.”

”Fröken Whitaker, hej! Snälla, stig på.”

Ava hade varit hos familjen York i nästan trettio år och tagit hand om Sebastian under hela den tiden.

Det här var första gången hon såg honom ta med en kvinna hem, och hon hade svårt att hålla tillbaka sin entusiasm. Hon ledde Lisbeth till vardagsrummet. ”Fröken Whitaker, var så god och sitt.”

Själv satte hon i gång med att göra te och skära upp frukt. När stunden kändes rätt frågade hon: ”Herr York, ska ni äta lunch hemma? Jag kan ordna något.”

”Ja, tack.”

När Ava vände sig mot köket reste sig Lisbeth för att följa efter. ”Ava, låt mig hjälpa till.”

Precis efter att de gått kom Sebastians assistent, Noah Brown, dit.

Han gick fram till Sebastian med respekt. ”Herr York, jag har slutfört utredningen ni bad om. Hon är mycket riktigt Emily Foster, kvinnan som herr Declan York hade vid sin sida för flera år sedan.”

Sebastian hade tyckt att Elora sett bekant ut redan i samma ögonblick han fick syn på henne. Nu fick han sina misstankar bekräftade.

”Och det finns mer.” Noah räckte över en bunt fotografier. ”Förutom Leopold finns det tre andra män som har stått Emily nära.”

Bilderna visade Elora i intima situationer med olika män. Med tung makeup och en förförisk utstrålning såg hon helt annorlunda ut än den sköra, oskyldiga kvinna som stått vid Leopolds sida.

Sebastian bläddrade igenom ett par av fotona och drog på munnen i ett kallt leende.

Han räckte tillbaka bilderna till Noah och torkade av händerna med en fuktig servett, som om han hade rört vid något smutsigt.

”Skicka en kopia av de här fascinerande bilderna till fröken Foster också.”

När han såg Lisbeth komma ut från köket bytte han ämne. ”Jag vill hålla en presskonferens i morgon. Ordna det.”

I morgon? Lisbeth hade inte väntat sig att Sebastian skulle ha en plan så snabbt. ”Vad tänker du göra?” frågade hon.

”Säga som det är,” svarade Sebastian utan omsvep. ”Låta alla få veta att Leopold har varit otrogen i flera år, att ert äktenskap bara har funnits på pappret, och att han förfalskade resultaten om donatormatchningen och struntade i sitt eget barns liv.”

Den korta gnista av hopp som tänts i Lisbeths ögon slocknade igen. Om det hade varit så enkelt som att bara säga sanningen skulle hon inte sitta fast i den här situationen, där hon måste bevisa sin oskuld.

”Ingen kommer att tro på oss,” sa hon.

”Inte den här gången.” Han gjorde en paus och mötte hennes förbryllade blick med en menande min. ”De måste erkänna vad de har gjort själva.”

Han menade Leopold och Elora? Det var de som hade orsakat hela den här röran! Varför skulle de någonsin träda fram och rentvå hennes namn?

”Det där är inget roligt skämt.”

Just som Lisbeth hade sagt det började Sebastians telefon på soffbordet att ringa.