Kapitel 9

Benjamin stirrade på kvinnan framför sig, hur hela hennes kropp spjärnade emot i trots, hur blicken inte rymde annat än hat. Långt därute blev han stående utan ord.

Om han bara hade vetat om barnen då ...

Om han bara hade ställt en enda fråga till, litat på henne bara lite mer ...

Benjamin skakade våldsamt bort de där plågsamma tankarna.

Det var ju hon som hade satt dit Olivia först!

Även om hon hade offrat mycket för barnen kunde det inte sudda ut det hon gjort förr!

Allt hon hade fått utstå hade hon själv orsakat!

Stämningen på balkongen var gravtyst.

Musiken inne i det avskilda rummet hade tystnat någon gång, och alla höll taktfullt tyst, med bara enstaka nyfikna, prövande blickar som sökte sig mot balkongen.

”De här åren måste det ha varit svårt för dig att uppfostra dem ensam.”

Efter en lång paus talade Benjamin till slut igen, rösten befriad från den tidigare vreden och ersatt av en kall, distanserad formalitet.

”Barnen ska stanna hos familjen Brown. De är mina söner, av Browns blod, och kan absolut inte växa upp någon annanstans.”

Han såg hur Sophies ansikte vitnade medan han fortsatte: ”Som kompensation kan jag uppfylla vilken begäran du än har.”

”Villan vid ån i Östra stadsdelen kan skrivas över direkt i ditt namn. Jag minns att du alltid tyckte om utformningen.”

”Jag investerar hundra miljoner dollar från Brown Group för att starta en fristående fotostudio åt dig, med landets bästa team, så att du kan fortsätta din karriär.”

”Utöver det ger jag dig femhundra miljoner kontant som ytterligare ersättning. Med de resurserna har du råd med vad du än vill satsa på.”

Han gjorde en paus och lade till: ”Och om det är något mer du vill ha – smycken, lyxbilar, vad som helst – säg bara till.”

Det var rikedom och status bortom vad de flesta kunde uppnå på tio livstider. Sådana villkor skulle fresta vilken kvinna som helst.

Men när Sophie hade hört hans erbjudande log hon bara. Det fanns ingen glädje i leendet – bara bottenlös sorg och hån.

”Benjamin, tror du verkligen att pengar gör att du kan göra precis vad du vill?” Hon lyfte huvudet, mötte hans komplicerade blick och sade varje ord med en beslutsam slutgiltighet: ”Jag vill inte ha någonting.”

”Jag vill bara ha mina barn.”

”Ge tillbaka Thomas och Timothy till mig, så lovar jag att försvinna ur din värld omedelbart, aldrig visa mig igen. Vi ska inte ha någon koppling alls resten av livet.”

”I dina drömmar!” Benjamin kokade av raseri och förödmjukelse. Han hade redan gått så här långt, och ändå var hon inte nöjd.

Han sparkade omkull en dyrbar orkidé bredvid sig; den tunna porslinskrukan sprack genast i bitar, jord och skärvor spreds över golvet.

Folk i det avskilda rummet ryckte till av förskräckelse, och stämningen blev genast spänd.

Inför hans rasande vrede rörde Sophie inte en min, men i hennes röst fanns en desperat, oförsiktig skärpa. ”Benjamin, för fem år sedan krossade du min familj, mitt rykte och all den kärlek jag hade till dig. Allt jag hade rev du ner med dina egna händer.”

Hon sträckte fram handen och pekade mot platsen där hjärtat satt, de vackra ögonen nu som en ödelagd vidsträckt mark.

”Nu har jag bara Thomas och Timothy kvar. De är min enda anledning att leva.”

”Om du tar dem ifrån mig ...”

”På vilket sätt skiljer sig det från att tvinga mig att dö en andra gång?”

Orden träffade Benjamins hjärta som ett tungt hammarslag.

När han såg hennes bleka men trotsiga ansikte, såg den desperata beslutsamheten i hennes ögon, förstod han för första gången på allvar att hon menade det.

Om han tog barnen ifrån henne med våld skulle hon faktiskt ta sitt liv.

Insikten skickade en iskall rysning längs ryggraden.

Varför? Var hon inte den som älskade pengar och fåfänga över allt annat?

Varför ville hon inte ens kasta en blick på så generösa villkor?

Det var kaos i Benjamins huvud.

Just då gled dörren till det avskilda rummet upp på glänt.

Nathan stack in huvudet och sa försiktigt: ”Benjamin, våra affärspartners undrar om vi ska fortsätta förhandlingen.”

Benjamins blick hårdnade på ett ögonblick.

En vild, hämndlysten idé flammade till i hans huvud.

”Om du vill att jag ska lämna tillbaka barnen är det inte omöjligt.”

Han vände sig långsamt tillbaka mot Sophie, och hans ögon blev mörka och farliga.

”Kvällens affär är oerhört viktig för mig. Om du kan hjälpa mig att få den i hamn …” Han klev närmare och viskade så att bara de två kunde höra. ”… då får du barnen tillbaka.”

Sophies kropp stelnade direkt.

Hjälpa honom få affären i hamn? Hon visste exakt vad det betydde.

Han ville att hon skulle underhålla de här männen!

En våg av förnedring sköljde över henne.

Men hon förblev tyst i bara några sekunder innan hon lyfte hakan, tryckte undan all känsla ur blicken tills bara ett dödstyst lugn återstod.

”Okej.” Hon gick med på det utan att tveka.

Värdighet? Den hade krossats i samma stund som han skickade henne i fängelse.

För Thomas och Timothy skulle hon göra vad som helst – inte bara underhålla affärsmän, utan ge sitt liv om det behövdes.

Benjamin såg hur snabbt hon accepterade, och något drog ihop sig i hans bröst utan att han förstod varför. I stället för att känna hämndens tillfredsställelse blev han bara ännu mer irriterad.

Han fnös kallt och vände sig om och gick in i det avskilda rummet först.

Sophie drog ett djupt andetag, rättade till sitt vindrufsiga hår och sina kläder och följde efter honom.

När de två visade sig igen inför alla, den ene efter den andre, blev blickarna i rummet genast laddade.

Efter allt uppståndelse – och att de nu kom tillbaka tillsammans, lugna – var det uppenbart för alla vad som hade hänt.

Mannen på hedersplatsen, en korpulent affärsman i medelåldern som kallades Eli Fox, reste sig genast med ett leende och höjde sitt glas.

”Nå, herr Brown, vi har väntat på dig! Jag trodde att du hade glömt dina gamla vänner nu när du hittat en sådan skönhet!”

”Precis! Herr Brown, vem är den här vackra damen? Du har hållit henne väl gömd – ska du inte presentera henne?” fyllde en annan i.

”En riktig hjärtevän, det syns ju! Titta på det där grälet – om det inte är sann kärlek, vad är det då?”

”Herr Brown, så där går det inte till! I kväll får du dricka tre glas som straff!”

Skämt, pikar och menande skratt fyllde rummet.

De granskande, lystna blickarna fick det att vända sig i Sophies mage.

Hon stod uttryckslös bakom Benjamin och kämpade mot illamåendet.

Benjamin gav bara sällskapet en sval blick.

Sedan drog han fram stolen bredvid sig och sa till Sophie: ”Sätt dig.”

Sophie lydde, med något stela rörelser.

Platsen var precis intill affärspartnern som kallades Eli.