Kapitel 3

"Mamma, ska vi träffa farbror Frank nu?" frågade Timothy och såg upp med sina druvstora ögon, fulla av nyfikenhet.

"Farbror Frank sa att han har en överraskning åt oss," fyllde Thomas i ivrigt.

Sophie log varmt mot sina söner. "Ja, det ska vi. Men först ska vi åka förbi min nya fotostudio."

Frank Turner och Benjamin var affärsrivaler, men Frank hade blivit en av Sophies närmaste vänner.

När hon stod inför en säker död i fängelset var det Frank som hade använt sina kontakter för att hjälpa henne att fly, genom att byta ut hennes identitet mot identiteten på en avliden intagen och på så sätt få ut henne.

Utan Frank hade hon och barnen förmodligen varit döda.

"Jaa! Vi får leka med farbror Frank!" utbrast Thomas med ohämmad förtjusning.

Sophies leende blev djupare när hon såg på sina söner.

Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bära på tvillingar när hon flydde utomlands.

Ju äldre pojkarna blev, desto mer började deras drag likna Benjamins – samma kraftiga käklinje, samma genomträngande blå ögon.

Men till skillnad från Benjamins kalla, distanserade sätt var Thomas ovanligt livlig, medan Timothy var den mer eftertänksamma och tystlåtna.

Sophie öppnade bildörren. Thomas klättrade in i framsätet medan Timothy satte sig där bak.

Efter att ha fött utomlands hade Sophie återvänt till sin ursprungliga passion – fotografi.

När Sophie en gång gjorde sig ett namn i fotovärlden med den där otroliga bilden av en gepard som spurtade i det vilda kunde folk inte sluta säga att hon verkligen var välsignad.

Till och med hennes spontana ögonblicksbilder kunde ha något alldeles eget, en särskild signatur.

Men hon hade dåraktigt övergett sin passion för Benjamin, och det en gång hyllade fotoundret hade försvunnit från den professionella scenen.

Så här i efterhand kunde Sophie bara dra slutsatsen att hon hade varit fullständigt verklighetsfrånvänd.

Det värsta misstaget hon någonsin gjort var att offra allt för något som kallades kärlek. Som tur var hade hon alltid modet att börja om – även när själen var krossad hittade hon sätt att bygga upp sig själv igen.

Sophie körde långsamt, med rutorna nere så att pojkarna kunde njuta av utsikten över Luminous City.

Thomas scrollade igenom nyheterna på sin mobil.

Vid ett rödljus kastade Sophie en blick på skärmen och såg att han tittade på en intervju i ekonominyheterna.

Programledaren presenterade entusiastiskt sin gäst: "Vi har äran att ha med oss i dag vd:n för den globalt rankade Brown Group, Benjamin Brown..."

Innan programledaren hann avsluta sträckte sig en liten hand fram från baksätet och svepte bort videon.

Thomas blev genast sur och vände sig om mot sin bror med irriterad min. "Timothy, varför gjorde du så?"

"Jag hatar honom," svarade Timothy utan att tveka.

Sophie höjde på ögonbrynet, nyfiken. "Timothy, du har ju aldrig ens träffat honom. Varför hatar du honom så mycket?"

"För att han sårade dig," svarade Timothy med orubblig övertygelse. "Thomas och jag kom till världen för att skydda dig. Alla som sårar dig blir vår fiende."

Thomas nickade ivrigt. "Precis! Ingen får göra vår mamma illa när vi är här."

Sophie blinkade och kände hur en våg av värme sköljde genom hjärtat.

Hennes dyrbara pojkar hade vuxit upp till att vara inte bara hennes svaghet, utan hennes styrka – hennes ogenomträngliga rustning.

"Jag vet. Men..."

Sophies röst dog bort, osäker. Hon hade aldrig pratat med pojkarna om deras ursprung, trots att de hade frågat förut.

Efter att hon avstyrt deras frågor några gånger verkade både Timothy och Thomas ana hennes obehag och tog aldrig upp det igen.

Nu fick deras kommentarer henne att undra om de redan visste mer än hon trott.

Timothys nästa ord bekräftade hennes misstankar.

”Mamma, Thomas och jag vet redan vad du har hållit hemligt.”

Thomas pekade på sitt eget ansikte. ”Mamma, vi är inte dumma.”

Sophie blev stum en stund.

Benjamins inflytande hade nått sin topp. Även om de inte bodde i Luminous City dök nyheter om Benjamin ofta upp i deras flöden.

Och pojkarna var ovanligt skarpa – hur skulle de kunna undgå att lägga märke till den slående likheten mellan dem själva och mannen i de där nyhetsinslagen?

Trafikljuset slog om till grönt, och Sophie började köra igen.

Hon höll ratten med ena handen, fortfarande upptagen av samtalet.

”Thomas, Timothy, om det en dag…” Sophie vägde sina ord noga.

Men innan hon hann säga klart avbröt båda pojkarna utan att tveka. ”Mamma, det kommer ingen sådan dag. Vi kommer alltid att vara vid din sida.”

Sophies blick dallrade av känslor. Ibland behövde vissa saker inte sägas rakt ut.

”Okej”, sa hon, med ögon fyllda av lycka och ro.

De närmade sig en vänstersväng. Sophie vred på ratten och fortsatte framåt efter svängen, helt ovetande om personen i Rolls-Roycen som stod och väntade vid trafikljuset i närheten.

Benjamin stirrade, oförmögen att tro sina egna ögon, på Sophies ansikte när bilen passerade.

I ett ögonblick tvivlade han på det han såg. Skulle inte Sophie ha dött i fängelset? Hur kunde hon vara vid liv?

Ändå kändes det han just sett obestridligt verkligt.

Sophie han skymtade hade samma vackra drag som han mindes, men hennes sätt var mognare nu, med ett outgrundligt djup i närvaron.

Han beordrade genast sin chaufför: ”Följ efter den bilen som nyss svängde vänster.”

Chauffören tvekade. ”Jag är ledsen, Mr Brown, men den bilen har redan hunnit iväg. Vi kommer inte ifatt nu.”

Spänningen i Benjamins kropp släppte gradvis. Han blundade och sa: ”Fortsätt till vår ursprungliga destination. Vi ska titta på den nya företagstomten.”

”Ja, Mr Brown.”

Samtidigt svängde Sophie in framför sin fotostudio.

Frank hade hjälpt henne att starta verksamheten under en falsk identitet. Under åren hade den blomstrat och lockat mängder av kunder med höga krav och välkända namn.

När Sophie klev ur bilen lade hon märke till att lokalen intill nästan var färdigrenoverad, även om den saknade yttre skyltning och utsmyckning. Hon kunde ännu inte avgöra vilken verksamhet som skulle flytta in där.

Hon hade funderat på att utöka studion till den ytan om efterfrågan fortsatte att öka, men någon hade hunnit före.

Sophie tog sina söners händer. ”Kom, vi går in och tittar.”

Strax efter att de gått in rullade Benjamins bil fram till samma plats.

Han granskade eftertänksamt den svarta suven som stod parkerad intill byggnaden och tyckte att den såg märkligt bekant ut.

Den såg exakt ut som bilen han nyss hade sett Sophie köra.

Kunde det vara…?