Kapitel 11

Luften i hissen var kvävande.

Sofies fråga hängde kvar, tung som bly, och slog rakt in i Benjamins hjärta.

Han stirrade på hennes färglösa ansikte och såg hur läpparna darrade av den skärande smärtan. Något brast inom honom och brände bort allt förnuft.

”Sofie! Vet du inte att du har problem med magen?” Han kastade sig fram.

Han grep tag i hennes handled med alldeles för hårt grepp, och Sofie skrek till av smärta.

”Är det så här lite du bryr dig om din egen kropp?”

För Sofie, i det skick hon var i, lät frågan som världens grymmaste skämt.

”Min mage?” Hon drog tyst i mungipan. Men så brast hon ut i ett neurotiskt, desperat skratt som studsade mot hissväggarna och splittrades i bitar.

”Benjamin, du oroar dig för min mage nu?”

”För fem år sen, när jag dog av smärta i fängelset, var var du då? Sluta låtsas att du är en bra människa!”

Hennes röst steg plötsligt, fem års hat och förtvivlan exploderade till slut.

”Är det inte exakt det här du ville? Älskar du inte att se mig lida, se mig värdelös som smuts? Är du nöjd med mig nu?”

Hon pekade mot sin mage med den fria handen, och i ansiktet fanns en självmordsbenägen galenskap.

”Om det inte räckte, fine! Då går jag tillbaka och fortsätter dricka! Tills magen går sönder, tills jag dör framför dem! Ge mig bara tillbaka mina barn!”

”Du har blivit helt galen!”

”Ja, det har jag!” Sofie mötte hans resliga raseri med ögon som inte rymde annat än aska.

”Jag blev galen i samma ögonblick som du själv skickade mig i fängelse och övergav mig och våra ofödda barn för att rädda Olivia!”

”Jag har ingenting kvar, Benjamin! Allt jag har är de där två pojkarna!”

Varje ord hon skrek tömde den lilla kraft hon hade kvar. När utbrottet ebbade ut orkade kroppen inte längre bära henne.

Världen snurrade, och hon började falla ihop.

”Mina barn… ge tillbaka… mina barn…” mumlade Sofie vidare, med ostadiga steg och en kropp som gungade farligt.

När han såg henne på väg att gå sönder nådde irritationen och frustrationen i Benjamins bröst sin kulmen.

I en enda snabb rörelse klev han fram och, precis innan hon hann falla, böjde sig ner och svepte upp henne i famnen.

Plötsligt i luften drog Sofie efter andan, och överlevnadsinstinkten fick henne automatiskt att slänga armarna om hans hals.

En sekund senare fattade hon vad som hände och började slita vilt. ”Benjamin, släpp mig! Du är sjuk i huvudet!”

Hon slog honom på bröstet och sparkade med benen, men hennes styrka var ingenting jämfört med hans.

Benjamin struntade i allt motstånd och bar henne genom den tomma lobbyn med långa, målmedvetna steg, rakt mot den svarta Bentley som väntade vid entrén.

Chauffören och vakterna sänkte blicken när de såg det och vågade inte säga ett ord medan de tyst öppnade bakdörren.

Benjamin satte henne i det rymliga baksätet och klev sedan in själv. Dörren slog igen bakom dem.

”Släpp ut mig!” Sofie stod inte ut med att vara instängd med honom en sekund till. Hon kastade sig mot dörren och ryckte desperat i handtaget, men centrallåset hade redan gått i.

”Kör,” befallde Benjamin chauffören där framme, med en röst hård som stål.

Bilen rullade i väg mjukt och smälte in i stadens hav av neonljus.

Eftersmaken av alkohol, den brännande smärtan i magen och den mentala utmattningen sköljde över Sophie i vågor och nötte ner de sista resterna av förnuft.

Hennes motstånd avtog gradvis. Hon blundade för att spara krafter, men kroppen förblev spänd och slappnade inte av en enda sekund.

I bilen var tystnaden skrämmande.

Benjamin vände på huvudet, hans hårda käklinje tecknades av det dämpade ljuset.

Han såg på kvinnan som krupit ihop i hörnet bredvid honom. Hennes noggrant lagda makeup hade runnit bort av tårarna och fick hennes bleka ansikte att se ännu skörare ut.

Men hatet han hade sett brinna i hennes ögon tidigare räckte för att irritationen i hans bröst skulle fortsätta bygga upp, på väg mot en explosion.

Under de fem åren hade det här ansiktet stundtals lagt sig ovanpå flickan i hans minne – hon som brukade följa efter honom med ljusa, glittrande ögon – och så slitits sönder av den nuvarande blekheten och det där hatet.

Benjamins adamsäpple rörde sig, bröstet drog ihop sig utan att han förstod varför.

När bilen passerade en korsning fick han syn på skylten till ett apotek som hade öppet dygnet runt utanför rutan och sa nästan reflexmässigt: ”Stanna.”

Föraren svängde genast in till kanten.

”Köp något mot magen,” befallde han kort.

”Ja, herr Brown.”

Föraren kom snabbt tillbaka med medicinen, som Benjamin tog emot och slängde på det tomma sätet mellan sig och Sophie.

Bilen började rulla igen.

Kanske var det prasslet från plastpåsen som störde henne, eller så hade den vridande smärtan i magen blivit värre.

Sophie darrade svagt och öppnade långsamt ögonen.

Hennes blick föll på förpackningen med apotekets logga.

Hon stelnade till ett ögonblick.

Sedan högg en förnedring, vassare än magsmärtan, rakt igenom henne.

Slå henne – och sen komma med plåster på såren?

Vad tog han henne för? Ett husdjur som han kunde kalla på och vifta bort när det passade?

Sophie vände bort blicken och sträckte trotsigt återigen handen mot dörrhandtaget.

Precis när fingertopparna skulle nudda det, grep ett järnhårt tag bakifrån hennes handled.

I nästa sekund slets hon bakåt av en brutal kraft.

Sophie slog tungt ner i lädersätet. Innan hon hann reagera reste sig en lång gestalt över henne.

Benjamin satte ena knät på sätet och låste fast henne helt mellan sig själv och dörren.

Han stödde ena handen mot rutan bredvid hennes ansikte och använde den andra till att greppa hennes haka, tvinga henne att se upp.

Avståndet mellan dem var så litet att de kunde känna varandras andedräkt.

Hans dominerande närvaro, med en svag doft av alkohol, omslöt henne helt.

”Var är mina barn?” Med sina sista krafter pressade Sophie fram orden mellan sammanbitna tänder. ”Var är Thomas och Timothy?”

Benjamin lutade sig ner, hans varma andedräkt strök mot hennes öra, rösten låg och farlig. ”På godset. Min farfar håller ett öga på dem. De är i trygghet.”

När hon hörde svaret släppte Sophies nerver, spända till bristningsgränsen, till slut efter.

Bara de mådde bra.

”Vill du träffa dem?” Benjamins tumme strök längs hennes sköra käklinje.

Sophie slutade kämpa.

”Då sköter du dig.”

”Sköter du dig, så får du dem tillbaka.”