Kapitel 1

Utanför låg världen begravd i snö medan bittra vindar tjöt.

Sophie Scott stod högst upp i trappan till andra våningen, omgiven av värme men med en isande kyla som trängde ända in i märgen.

Scenen framför henne vecklade ut sig som en återkommande mardröm – Olivia Sanders låg på golvet, och blodet blödde snabbt igenom kläderna och färgade den dyra marmorn under henne.

”Mitt barn! Sophie, varför knuffade du mig?” skrek Olivia i smärta, med händerna skyddande om magen.

Sophie blev kritvit i ansiktet. Innan hon hann försvara sig hade Benjamin Brown redan rusat dit. Hans blick låste sig vid Sophie med oförställd avsky. ”Sophie, har du en dödslängtan?”

De orden skar genom Sophies hjärta som otaliga knivar.

Hon drog ett djupt andetag och tvingade sig att hålla sig lugn. ”Jag knuffade henne inte. Det finns övervakningskameror här – ni kan titta på inspelningen.” Hon kunde inte fatta att Olivia skulle använda sitt eget barn för att sätta dit henne.

”Om du inte tror mig kan jag be någon kolla nu direkt.”

”Nog! Tror du att jag fortfarande går på dina patetiska lögner? Jag har sett vem du egentligen är – en genomrutten, grym kvinna,” sa Benjamin, med en kall och hotfull blick.

Han gick mot Sophie steg för steg. Den iskalla utstrålningen kring honom var skrämmande, men ännu värre var den mördande avsikten i hans ögon. Sophie backade instinktivt.

”Om du inte hade försökt sätta dit Olivia för mordbrand för flera år sen hade min syster inte blivit vanställd. Och nu har du dödat mitt barn. Sophie, du förtjänar varenda bestraffning som väntar dig.”

Sophies kropp gungade till, och hon knöt nävarna hårt. ”Det som hände då var inte mitt fel. Varför kan du inte bara utreda det och ta reda på sanningen?”

Med Benjamins enorma makt och kontakter skulle han utan problem kunna få fram sanningen om han bara ville.

I åratal hade hon burit stämpeln som en elak kvinna och stått ut med Benjamins grymhet. Hon orkade inte mer.

”Jag litar på det jag har sett med egna ögon!” dundrade Benjamin.

Sophies pupiller drog ihop sig. Hon fick inte fram ett enda ord till sitt försvar.

Det värkte i hjärtat som om hon blödde. Sanningen låg framför honom – om han bara ville se den.

Men han gav henne inte ens en chans att bevisa att hon var oskyldig.

”Jag tänker inte reda ut alla dina missuppfattningar om mig just nu. Först måste jag bevisa att det som hände i dag inte var mitt fel. Hon försöker uppenbart sätta dit mig!” sa Sophie mellan sammanbitna tänder.

Om hon bara kunde få fram övervakningsfilmen som visade att Olivia inte var så oskyldig som hon verkade, kanske Benjamin skulle börja tvivla på sina tidigare föreställningar.

Sophie vände sig om för att hämta övervakningsmaterialet, men snubblade plötsligt och slog i golvet med magen. En skarp, våldsam smärta sköljde omedelbart genom hela kroppen.

”Det gör så fruktansvärt ont i magen!” Sophies ögon fylldes av panik när hon såg blod samlas under sig.

Skräckslagen bönföll hon: ”Benjamin, snälla, ta mig till sjukhuset; våra barn…”

Benjamin såg ner på Sophie med förakt. ”Det är inget annat än oäktingungen från ditt snedsprång med någon slumpmässig karl! Det barnet förtjänar inte att komma till världen!”

Förtvivlan fyllde Sophies ögon när hon skakade. ”Benjamin, jag kan förklara allt. Snälla, rädda bara vårt barn först.”

Det här var barnet hon burit i åtta månader – bara lite till, så skulle barnet ha kommit till världen.

Med sin sista uns av styrka sträckte hon sig mot Benjamin och klamrade sig fast vid det svagaste hoppet. Tänk om han skulle ta henne till sjukhuset?

Men hennes utsträckta hand greppade bara luft. Hon nådde inte ens nederkanten på hans byxben.

Olivia dolde sin belåtenhet och skrek till som av smärta. ”Benjamin, snälla, ta mig till sjukhuset fort. Jag har så fruktansvärt ont!”

Utan att tveka gick Benjamin fram till Olivia, lyfte upp henne i famnen och stegade mot utgången.

Från början till slut ägnade han inte Sophie en enda blick till, såg aldrig hur den sista ljusglimten i hennes ögon brast.

Hon låg kvar på golvet medan förtvivlan sköljde över henne. Hon tyckte sig nästan kunna höra ljudet av sitt hjärta som gick i bitar.

Ändå, när hon såg ner mot magen, visste hon att hon skulle riskera sitt liv för att hålla sina barn vid liv.

Sophie kröp fram i plåga, fick tag i sin mobil och ringde efter ambulans.

Efter vad som kändes som en evighet kom sjukvårdspersonalen till slut, gav henne omedelbart akut vård och skyndade henne sedan till sjukhuset.

Sophie låg blek och utmattad i sjukhussängen och fick dropp. Blicken var tom, tankarna insvepta i dimma.

Just då stormade två väktare in genom dörren, slet ut nålen ur hennes arm och drog brutalt ner henne från sängen.

Sophie hade inte ens kraft att göra motstånd. ”Vart tar ni mig?” frågade hon svagt.

”Herr Brown säger att sådana som du måste straffas. Du kan sitta i fängelset och tänka över alla dina misstag!” Väktarna släpade Sophie till polisstationen.

I samma ögonblick blev det helt blankt i Sophies huvud.

Hon bönade och bad dem att rädda hennes barn. Det var illa nog att Benjamin hade övergett henne, men nu skickade han henne i fängelse.

Den ena väktaren tog fram juridiska papper. ”Herr Brown har beordrat att du ska få det strängaste straffet som går! Du kommer att sitta minst fem år!”

När hon hörde de orden föll den sista lilla känslan Sophie hade kvar för Benjamin sönder.

Nej – deras relation hade fallit ner i mörkret i samma stund som Benjamin gång på gång valde Olivia framför henne.

Sophie hade lurat sig själv, hållit sig fast vid det desperata hoppet att om hon bara stod ut lite till så skulle hon på något sätt kunna tina upp hans frusna hjärta.

Verkligheten gav Sophie en svidande örfil. I Benjamins ögon var hon inte ens värd ett enda hårstrå på Olivias huvud.

Sophie satt som i dvala och lyssnade på hur poliserna pratade om de olika anklagelserna mot henne.

Hon hade ingenting kvar i världen förutom oron för sin försvunne storebror, Simon Scott, och sin andre bror, Steve Scott, som satt i fängelse.

För några år sedan hade familjen Scott varit ett av de tio främsta företagen i Luminous City. Nu var de spårlöst borta.

Efter att familjen Scott gått i konkurs hade Benjamin hämndlystet gett sig på alla deras släktingar.

Han var övertygad om att Sophie var skyldig. Hur hon än bönade eller försökte förklara var det meningslöst.

Benjamin ville att hon skulle drabbas av ett öde värre än döden.

Sophies vassa naglar borrade sig in i handflatorna. Om Benjamin någonsin fick reda på sanningen om det som hänt för flera år sedan – även om han föll på knä vid hennes grav skulle hon aldrig förlåta honom!

Hon ångrade att hon någonsin hade träffat Benjamin – det hade förstört hela hennes liv!

Åtalen fastställdes snabbt. Sophie greps för misshandel. Klädd i en orange fångdräkt, med bojor om anklarna och handfängsel, klev hon in i polisbilen med en dyster beslutsamhet.

I det här livet skulle hon och Benjamin aldrig mötas igen.