Kapitel 2: Hittade dig

Tre år senare hade Chase-koncernen svept in över Lönnköping som en storm.

Stadens etablerade makthavare var i upplösningstillstånd. De kunde inte förstå varför Chase-koncernen, ett företag som borde ha haft sitt säte i Stjärnljusstad, familjen Windsors fäste, hade valt att dominera just deras lilla stad. De stod plötsligt helt i skuggan.

På sitt kontor masserade Henry tinningarna och kände tröttheten efter möte på möte.

Nästan på autopilot öppnade han den nedersta lådan och tog fram en tjock bunt papper.

Utan att han riktigt märkt det själv hade han dokumenterat varje liten detalj av Zoeys liv, nästan som en biografi.

Zoey, äldsta dottern i familjen Spencer, hade blivit en bricka i spelet efter att hennes far gift sig med sin älskarinna. Trots att hon tagit dubbla doktorsexamina i ung ålder hade hon alltid stått i skuggan av sin lillasyster i sin fars ögon.

I tre år hade Henry lagt ner allt han hade på att hitta henne, till och med anlitat legosoldater, men ändå famlade han i mörkret.

Det var som om Zoey hade gått upp i rök.

Inte ens att hålla familjen Spencer under uppsikt gav något.

”Herr Windsor.”

John knackade på dörren, märkbart nervös.

Henry ryckte till ur sina tankar, stoppade tillbaka pappren och vinkade in honom.

John räckte fram en telefon, besvärad i blicken.

Innan han hann säga något dånade en röst från andra sidan linjen: ”Ge honom telefonen!”

”Det är er far.” John ställde respektfullt ner telefonen på bordet och slog på högtalaren.

Henrys far började genast skälla: ”Svarar du inte i telefon längre?!”

Henry suckade, gav John en diskret vink att gå, och svarade: ”Det har varit mycket på jobbet.”

Det gjorde bara fadern ännu argare. ”Mycket med vadå? De där småskuttsprojekten?”

”Det har gått tre år utan att du kommit hem och hälsat på. Försöker du göra mig galen? Du skulle prompt starta Chase-koncernen i Lönnköping. Fint, det är ditt bolag, jag lägger mig inte i. Men att du inte har kommit hem på tre år – bryr du dig över huvud taget om mig? Mina hjärtattacker blir bara värre på grund av dig!”

Henry gnuggade pannan och andades tungt ut. ”Pappa, jag känner en bra hjärtspecialist. Ska jag tipsa dig om honom?”

Det blev tyst ett ögonblick, sedan hördes ett djupt andetag innan utskällningen fortsatte.

Efter lite brus tog en mild röst över i andra änden.

”Henry, din far är bara orolig för dig. Titta på vår familj – till och med dina syskonbarn har fått barn nu. Det är dags för dig att tänka på sånt också.”

Henry, som var född när hans far redan var till åren, hade alltid blivit bortskämd. Ingen i familjen Windsor hade någonsin haft riktig pli på honom.

”Din syssling fyller tio om några dagar. Kom hem till födelsedagsfirandet och passa på att hälsa på oss.”

Med John i rummet fanns det ingen elegant väg att slingra sig.

Henry gav motvilligt med sig. ”Okej då.”

Hans mor lät lycklig. ”Kom hem snart.” Hon sa några ord till innan hon la på.

Henry lutade sig tillbaka i stolen och sa till John: ”Boka en resa till Stjärnljusstad.”

John behöll en neutral min, men inom sig var han överlycklig. Äntligen skulle de tillbaka till huvudkontoret! Då skulle han åtminstone slippa jaga ett spöke här.

Två dagar senare, på flygplatsen.

Henry satt tillbakalutad i VIP-loungen, med solglasögon på, och vilade medan John tog hand om allt utanför.

En rundlagd, skallig man i närheten pratade högljutt och fäktade med armarna. I en plötslig rörelse slog han omkull sitt kaffe så det stänkte rakt över Henry.

Henrys exklusiva kappa fick genast en ful, mörk fläck.

Den skallige mannen märkte ingenting utan malde bara på.

Henry rynkade pannan, han orkade inte med allt krångel och var på väg att ringa John så att han skulle få ta hand om det.

Just när han sträckte sig efter mobilen skar en klar röst genom sorlet.

”Hörru, flintis, ska du inte be om ursäkt för att du spillde kaffe på någon? Eller ger du dig bara på en blind man för att han inte kan se?”

Henry stelnade till. En blind man? Menade hon honom?

Han tittade över solglasögonen på den som hade talat. Hon hade en beige kjol och håret uppsatt i en hög hästsvans. Hon såg busig och ung ut, som en student.

När Henry fick en ordentlig blick av hennes ansikte förändrades hans uttryck totalt. Han rätade långsamt på sig i sätet.

Kvinnan han hade letat efter i tre år, vars minsta detalj han hade präntat in i minnet, stod rakt framför honom.

Zoey, ovetande om Henrys tankar, såg honom sätta sig upp och trodde att han äntligen hade förstått vad som hade hänt. Hon blev ännu mer irriterad på den flintskallige.

”Du ber om ursäkt till den blinde nu, annars ringer jag polisen.”

När den flintskallige såg att hon bara var en ung kvinna fnös han föraktfullt.

”Varför skulle jag det? Såg du att jag spillde? Tror du polisen bryr sig om en sån här skitsak?”

Zoey, oberörd, fnös tillbaka.

”Jag har jobbat som jurist ett bra tag. Jag har haft att göra med alla sorters människor. Tror du verkligen att jag inte kan hantera dig?”

Hennes självsäkerhet fick flintisen att tveka, men tvekan slog snabbt över i ilska. Han tog ett steg fram och röt:

”Vad fan rör det dig, din jävla snokande kärring?!”

Han tog ännu ett steg, som om han tänkte gå till angrepp.

Zoey tog genast ett steg tillbaka, beredd att försvara sig.

Innan hon hann göra mer reste sig Henry tvärt upp och ställde sig framför henne, med kroppen som sköld. Han tog av sig solglasögonen och fäste blicken kallt i den flintskallige.

”Dra.”

Henrys ögon var så hotfulla att en kall kåre gick längs ryggraden på den flintige. Han svalde nervöst när Henry fortsatte:

”Den här rocken kostar mer än du nånsin kommer att ha råd med. Om du är rädd om livet föreslår jag att du försvinner nu.”

Det räckte. Flintisen backade och skyndade därifrån.

Henry drog ett djupt andetag, vände sig mot Zoey och lät blicken följa hennes ansiktsdrag.

Zoeys hjärta rusade under hans intensiva blick. Hur kunde någon med så skarpa ögon vara blind? När hon insåg att hon hade lagt sig i utan att förstå hela situationen kände hon sig plötsligt obekväm och vek undan med blicken.

”Jag var visst lite väl nyfiken.”

Henry var just på väg att svara när Johns röst avbröt.

”Mr. Windsor, det är dags att...” John tvärstannade när han fick syn på Zoey. Ögonen vidgades, och han avslutade tveksamt:

”...kliva ombord?”

”Nu är det kört, det finns ingen väg tillbaka”, tänkte John.

Zoey tog tillfället i akt att säga hej då.

”Det verkar som att ni har saker att göra. Vi går nu.” Hon tog tag i flickan bredvid sig och vände sig om för att gå.

John såg nervöst på Henry och bad tyst för att slippa höra det han redan fruktade.

”John, ställ in resan.”

Med bara några ord kände John det som om domen föll.

Under tiden lämnade Zoey och Carol Johnson flygplatsen. Carol kunde inte hålla sig:

”Den där snubben var riktigt konstig. Han var ju inte blind, så varför reagerade han inte först? Han fick oss att verka helt dumma.”

Zoey tyckte också att han var märklig, men samtidigt märkligt bekant. Hon skakade dock på huvudet och lät bli att grubbla vidare.

Hon lyfte blicken mot den stora skylten där det stod ”Lönnköping Central”, och hennes ögon blev kalla. Hon var tillbaka i den här staden efter tre år.

För tre år sedan hade hennes ”kära pappa” personligen skickat iväg henne som en gåva; ett svek hon aldrig skulle glömma.

Den här gången var Zoey tillbaka för att göra upp de gamla räkningarna.