Kapitel 9 Vill ha alla fördelar

Andy och Noah utbytte en blick, suckade och vände sig bort, men deras lillfingrar var fortfarande ihopkopplade med Emmas.

Resten av dagen höll sig Emma klistrad vid Andy och Noah.

Trots dramat med James tyckte Andy och Noah faktiskt om Emma på riktigt.

Särskilt efter att ha sett hur hon hamnade utanför i dag såg de till att ta med henne i sina lekar, och de tre hade riktigt roligt tillsammans.

Tiden bara flög, och snart var det dags för förskolan att sluta för dagen. James kom själv för att hämta Emma.

”Emma, det är dags att gå hem.” Han sträckte ut armarna för att krama henne, men hon vek undan och knappt ens låtsades om att han var där.

I stället höll hon sig nära Andy och Noah, och i ansiktet syntes en tydlig ovilja.

Andy och Noah kände James som deras skitstövel till pappa. De gav honom blickar fulla av förakt och mindes vad han hade gjort mot Charlotte.

James följde Emmas blick och fick syn på Andy och Noah. De såg bekanta ut, men han kunde inte komma på varför.

En märklig glädjekänsla flammade till i bröstet, som en elektrisk stöt, och han fick lust att gå närmare Andy och Noah.

Men när han såg föraktet i deras ögon kände James sig förödmjukad och valde att låtsas som ingenting, även om humöret sjönk.

Andy hade lekt med en vattenpistol. Han fick syn på James, och en idé slog ner i honom. Han sprutade vatten rakt i James ansikte så att han såg fullständigt fånig ut.

Med stora, oskyldiga ögon blinkade Andy och bad om ursäkt på ett falskt sätt. ”Oj, förlåt. Det var inte meningen. Du går väl inte och bär agg mot ett barn, va?”

James blev rasande, men just då brast Emma ut i skratt.

Det var sällsynt att se Emma visa så tydliga känslor, och James ilska försvann på en gång.

Dessutom hade Andy redan bett om ursäkt, så James hade inget annat val än att släppa det.

Innerst inne, när han såg på Andy och Noah, ville James inte straffa dem. Framför allt gjorde deras öppna fientlighet honom illa till mods.

När han såg hur glad Emma var bestämde sig James för att stanna kvar en liten stund till.

När Charlotte kom fram fick hon syn på scenen.

Hjärtat drog ihop sig när hon skyndade fram och ställde sig skyddande framför Andy och Noah. ”Är ni okej? Förlåt att jag är sen. Nu åker vi hem,” sa hon, med skarp blick när hon vaksamt granskade James.

Egentligen kunde man inte riktigt klandra henne för att hon var så nervös. Det var bara det att Andy och Noah var alldeles för lika James när han var liten.

James hade inte lagt märke till det, men om någon som kände honom som barn såg dem skulle Andy och Noahs identiteter avslöjas.

Då skulle familjen Martin utan tvekan försöka ta tillbaka barnen.

Det kunde Charlotte inte låta hända.

James förstod inte vad som pågick, men när han såg Charlottes spända uttryck blev han ännu mer upprörd.

Hon hade levt sitt liv fritt alla de här åren och lämnat honom och Emma bakom sig.

Nu hade hon andra barn och var så beskyddande mot dem.

Han tittade på Emma, som förblev tyst, och kände ett stick av hjärtesorg. Hans blick mot Charlotte hårdnade av ilska.

Men med barnen närvarande var han tvungen att hålla känslorna i schack.

När de gick ut från skolan ignorerade hon James totalt. När de kom fram till dörren drog hon en lättnadens suck.

Hon sa till Andy och Noah: ”Okej, nu är det dags att säga hej då till Emma.”

Andy och Noah sa lydigt hej då till Emma.

Just när de skulle gå kunde James inte hålla tillbaka sin ilska utan ifrågasatte Charlotte. ”Charlotte, du är iskall. Har du haft det gott ställt alla de här åren?”

Charlotte förstod inte vad James menade och tyckte att han var löjlig.

Hon ignorerade James och satte sig tillbaka i bilen.

När hon körde tryckte hon ner sin sorg och fokuserade på vägen framför sig.

Andy och Noah utbytte blickar, och deras förakt för James blev ännu starkare. Det var uppenbart att den lilla läxan de gav James inte räckte. Nästa gång skulle de se till att ge igen ännu hårdare.

På vägen hem föreslog Charlotte ett sätt att undvika framtida problem. ”Älsklingar, vad säger ni om att jag flyttar er till en annan förskola?”

Men Andy och Noah tänkte genast på Emma. Om de försvann skulle hon bli ledsen och fortsätta bli mobbad.

Dessutom hade de fortfarande planer på att ge igen på James. De kunde inte bara låta det bero.

Så de avvisade båda Charlottes förslag utan att tveka.

Andy sa: ”Mamma, vi gillar verkligen den här förskolan. Vi vill inte byta. Bry dig inte om vad Emmas pappa sa. Var inte ledsen. Den där idioten är inte värd det.”

Charlotte respekterade deras åsikter, så när de inte höll med svarade hon tyst: ”Okej. Det viktigaste är att ni är lyckliga.”

Charlotte gick med på det, men när hon tänkte tillbaka på hur James hade förhört henne började ilskan koka.

James hade barn med en annan kvinna, så vilken rätt hade han att ifrågasätta Charlotte?

Charlotte tänkte: ”Vilken idiot. Han vill ha alla fördelar! Glöm det!”

Väl hemma var Charlotte ändå tvungen att hantera leverantörer av utrustning och leverantörer av medicinalväxter.

Det nya projektet och forskningen krävde mängder av utrustning och örter, sådant som låg långt ifrån Veritas institut för medicinsk innovations tidigare inriktning. De gamla leveranskanalerna räckte helt enkelt inte till, särskilt inte när det gällde örterna.

Veritas institut för medicinsk innovations ursprungliga leverantör levererade bara extrakt av medicinalväxter. De behövde få tag på råa örter från andra tillverkare.

Alex hade förhandlat med dem tidigare, men kvaliteten på örterna hade varit för dålig för forskningen.

Charlotte tog fram sin laptop och började arbeta.

När det gällde örtleverantörer var Eldorias förstahandsval Lynn Group, Daisys familjeföretag.

Men när Charlotte tänkte på det som hänt tidigare avfärdade hon idén instinktivt. Hon ville inte samarbeta med Lynn Group.

Charlotte ville inte kompromissa, så hon började leta efter alternativ och begränsade sig inte till Eldoria.

Lynn Group dominerade staden, men de behövde bättre leverantörer utanför Eldoria.

Dessutom hade Charlotte sina egna kanaler för utrustning. Andy och Noah var trots allt väldigt skickliga på det området.

De hade visat en stor talang för det redan som små, och de hade redan fått stöd från några av världens större tillverkare av medicinsk utrustning.

När Charlotte noggrant gick igenom olika örtleverantörer ringde telefonen.

Utan att titta svarade hon av gammal vana. ”Hallå, det är Charlotte. Vem är det?”

Det var tyst i andra änden, inget svar.

Charlotte tyckte det var märkligt och tittade på telefonen. Samtalet var fortfarande uppkopplat.

Precis när hon skulle fråga igen fastnade blicken på numret.

Även efter sex år mindes hon numret tydligt.

Det var James nummer.

Hon hade inte väntat sig att han fortfarande hade samma nummer efter sex år.

När Charlotte förblev tyst en stund anade James att hon visste vem det var.

Han gav ifrån sig ett kallt skratt, och rösten lät hotfull. ”Charlotte, vem tror du att jag är?”

Han ringde henne på riktigt.

En flyktig våg av sorg sköljde över henne, men ersattes snabbt av hån.

Charlotte sa: ”James, det är en sak du borde ha hört förut.”

Före skilsmässan hade hon ringt honom otaliga gånger, och han hade aldrig svarat, än mindre ringt henne.

Nu var rollerna ombytta, och hon behövde inte längre fjäska för James.

Den logiken gick bara inte ihop.

”Ex ska behandlas som om de vore döda, så James...” Charlotte uttalade varje ord tydligt och visade att hon inte brydde sig om honom.

”För mig är du redan död. Döda människor ska inte kräla upp ur sina gravar!” Med de orden lade hon på.