Kapitel 8 Prinsessan måste skyddas
Till skillnad från Charlottes entusiasm sjönk Andy och Noahs miner så fort de hörde nyheten. De var inte det minsta glada, men eftersom de visste hur besviken Charlotte skulle bli gick de motvilligt med på det.
Charlotte struntade i Andy och Noahs motvilliga blickar och följde dem till förskolan.
Eftersom det var deras första dag hjälpte Charlotte dem att skriva in sig och hälsade på deras pedagog.
När allt var ordnat satte hon sig på huk, log mot dem och sa: ”Ställ inte till med något på förskolan, var snälla och vänta på att jag kommer och hämtar er sen, okej?”
Andy och Noah nickade lydigt.
De såg Charlotte gå och klev sedan in i sitt klassrum.
Pedagogen klappade händerna för att få allas uppmärksamhet. ”Barn, i dag har vi två nya kompisar. Vi välkomnar dem och låter dem presentera sig, okej?”
Alla blickar vändes genast mot Andy och Noah.
När de såg deras söta ansikten ropade klassen glatt: ”Okej!”
Det ligger i människans natur att tycka om gullighet, även hos barn.
Andy och Noah verkade inte ett dugg nervösa. De gick fram längst fram i rummet och presenterade sig självsäkert.
”Hej allihop, jag heter Noah. Jag hoppas att vi kan bli vänner.”
”Hej allihop, jag heter Andy.”
Med sina leenden och sin charm mjuknade klasskompisarna direkt, och de kunde knappt slita blicken från Andy och Noah.
Pedagogen, som blev glad över det varma välkomnandet, pekade ut platser åt Andy och Noah.
Till deras förvåning satt Emma precis framför dem.
Så fort Emma fick syn på dem lyste hon upp och gav dem ett sött leende.
Men Andy och Noah mindes hur Charlotte hade blivit mobbad.
De ignorerade Emmas vänliga gest och höll ansiktena stela.
Emma såg det, och ljuset i hennes ögon slocknade när hon sänkte huvudet, sårad.
Hon förstod inte varför de plötsligt inte ville prata med henne.
Emma hade autism och tyckte inte om att prata så mycket. Hon blev ofta utanför i klassen.
Därför hade det gjort henne uppriktigt glad att träffa Andy och Noah.
Men det verkade som att Andy och Noah inte tyckte om henne.
När hon tänkte på det blev Emma så ledsen att hon ville börja gråta, och hon tvinnade fingrarna hårt om varandra.
Andy och Noah märkte Emmas sorg och kände själva ett litet sting av dåligt samvete.
Men när de tänkte på Charlottes sorg gjorde de sig hårda.
I deras värld var Charlotte den viktigaste personen.
Även om de inte kunde låta Emma betala för James synder visste de att de inte kunde vara vänner med henne.
Andy och Noah, nästan som med flit, charmade snabbt in sig i klasskompisarnas hjärtan.
Emma fortsatte att titta på dem i tysthet.
När hon såg hur bra de kom överens med de andra barnen blev hon ännu mer nedstämd, och huvudet sjönk ännu lägre.
Hon avundades dem djupt och önskade att hon också kunde få vara med och ha roligt och leka med dem.
Även om Noah och Andy hade bestämt sig för att inte leka med Emma kunde de inte låta bli att lägga märke till henne. När Andy såg henne sitta ensam högg det till i hjärtat, som när man ser en övergiven liten valp.
Noah försökte låta avslappnad och frågade: ”Varför leker ni inte med den där tjejen?”
En lite knubbig pojke tog till orda. ”Hon pratar inte. När vi frågar om hon vill vara med och leka låtsas hon som ingenting. Om hon gör sig illa skäller fröken på oss. Vi vill inte behöva hålla på med det där.”
Noah tyckte det lät som ett krångel.
I tysthet stämplade han Emma som besvärlig, men han kunde ändå inte låta bli att hålla ett öga på henne.
Hon var James unge med en annan kvinna, så Noah höll koll på henne – absolut inte av medlidande!
Pojken fortsatte: ”Det är inte så att vi inte vill leka med henne! Ibland tycker vi synd om henne och försöker hjälpa till, men vad vi än gör så reagerar hon aldrig. Ibland slår hon oss till och med.”
Pojken skakade på huvudet och lade till: ”Vissa ungar retar henne för att hon alltid är ensam. Vi hjälper henne att jaga bort dem, men hon tackar aldrig. Så oförskämt! Alla kan intyga det!”
Klasskamraterna runt omkring nickade instämmande.
En svårtolkad blick fladdrade till i Noahs ögon.
När Charlotte hade dem i Mirathia, trots den mer öppna kulturen, var det ändå många som stämplade dem som faderslösa ungar och gav sig på dem.
Emma hade det lite bättre, men inte mycket. Ingen mobbade henne, ändå blev hon ensam, utan vänner, och stod tyst ut med allt det där hon bar på.
Den känslan var verkligen svår att uthärda.
Nu, när de såg Emma så här, kunde Andy och Noah helt enkelt inte förmå sig att vara elaka.
Hon hade faktiskt inte gjort något fel.
Med den tanken log Andy och tog Emma i handen.
”Jag tycker hon är jättegullig, som en liten prinsessa som behöver beskydd!” sa han. ”Kanske är hon bara blyg. Om vi leker med henne blir hon nog glad.”
Barn bar inte på sura miner särskilt länge.
Dessutom var Emma rätt söt. De ogillade henne inte; det var bara hennes ovilja att umgås som fick dem att hålla avstånd.
Så med Noahs och Andys uppmuntran nickade de andra barnen och log. ”Då leker vi med henne från och med nu.”
Den första pojken knöt sin lilla näve och sa bestämt: ”Jag ska leka med henne varje dag. Om någon är dum mot Emma ska jag slå till dem.”
Emma var visserligen trög i starten, men hon var inte dum. Hon förstod snabbt vad Andy och Noah menade och nickade.
”Okej”, sa hon tyst och klamrade sig fast vid Noahs och Andys kläder, ovillig att släppa.
Barns humör svängde fort, och snart skingrades de.
När de hade gått blev Noahs ansikte kallt.
Han sa: ”Släpp.”
De hade inte förlåtit henne!
Emmas tårar kom direkt, och hon såg på dem och snyftade.
Hon ropade: ”Nej, snälla!”
Emmas gråt gjorde Noah och Andy ännu mer irriterade. De ville skälla på henne men förmådde inte.
När de såg hur ynklig hon var, och ändå försökte vinna över dem, gav Noah till slut efter – motvilligt.
Han sa: ”Okej då, sluta gråta. Vi leker med dig från och med nu.”
”Lillfingerlöfte!” Emma räckte fram sitt lilla finger och såg på dem, skygg.
