Kapitel 7 Den blinde dåren
Charlotte hade varit ute i kylan så länge att hon glömde bort att ringa efter en taxi.
När Alex fick syn på henne svängde han in, vevade ner rutan och ropade: ”Behöver du skjuts hem, Charlotte?”
Hon var på väg att säga ja när James dök upp, rösten iskall. ”Inte en chans, hon går ingenstans än!”
”James, mitt liv angår inte dig,” snäste Charlotte och blängde på honom. Hon blev mer irriterad för varje sekund som gick.
Varför kunde inte James bara låta henne vara? Var det inte han som ville skiljas för att gifta sig med Daisy?
Alex klev ur bilen och ställde sig framför Charlotte, och mötte James blick utan att vika undan. ”Herren, Charlottes liv är hennes eget. Hon bestämmer själv om hon vill stanna eller gå.”
Charlotte sa ingenting, bara såg på James, medan Alex höll honom under noga uppsikt.
James gav ifrån sig ett bittert skratt, rösten drypande av sarcasm. ”Charlotte, efter alla de här åren hade jag ingen aning om att du var så ombytlig. Sa du inte alltid att du älskade mig? Du försvann utan ett ord för sex år sedan, och nu är det tydligen inga problem att gå vidare?”
James ögon var kalla och obevekliga när han stirrade på henne.
Charlotte tyckte att det han sa var rent löjligt och svarade svalt: ”Folk förändras, och vi har ingenting med varandra att göra längre. Vem jag väljer att tycka om är min sak.”
Hon såg att hennes ord gjorde James ännu argare.
Hon sänkte blicken, ville inte möta honom. Det förflutna gjorde för ont. Just då rullade en taxi långsamt fram, som en räddare. Hon vinkade snabbt in den och klev in, ivrig att komma därifrån.
Alex min mörknade när han såg henne åka. Han vände sig mot James; spänningen mellan dem gick nästan att ta på.
”Charlotte vill inte prata med dig. Håll dig borta från henne,” sa Alex kallt. James fnös och lyckades se ner på Alex trots att de var ungefär lika långa.
”Mina problem med henne angår inte dig. Om någon ska försvinna så är det du,” fräste James tillbaka. Alex ansikte hårdnade, ögonbrynen höjdes en aning. ”Du är kaxig. Men om du skadar Charlotte får du betala.”
James granskade Alex uppifrån och ner, tonen skrytsam. ”Vem tror du att du är? Det som gäller mellan mig och mitt ex angår inte dig. Du gör klokt i att gå din väg.” Alex ögon fladdrade till av förvåning. Så det här var Charlottes exman?
Ett svagt, svårtolkat leende drog i hans mungipa. ”Så det är du som är den blinda idioten.” Med det satte sig Alex i bilen igen och körde därifrån.
James kokade av ilska över Alex ord och sparkade till en sten. Sedan ringde han Dean. ”Charlotte är tillbaka, och hon är med en man. Jag vill ha hans uppgifter senast i morgon.”
Hemma igen kunde Charlotte inte varva ner, hjärtat slog fortfarande hårt. James ansikte och hans ord spelades upp om och om igen i huvudet.
Charlotte blundade, med känslan av att någon hade knuffat till henne.
När hon öppnade ögonen satt Andy och Noah och tittade på henne med oroliga blickar. ”Mamma, du har varit frånvarande ända sen du kom hem. Har något hänt på jobbet? Eller var det någon som störde dig?” frågade Andy.
Charlotte skakade på huvudet och försökte tvinga fram ett leende för att lugna dem, trots att det kändes stelt och oövertygande. Hon bestämde sig för att släppa det och började mjukt övertala Andy och Noah att göra sig redo för sängen. ”Det är ingen fara. Jag råkade bara träffa någon som gjorde mig upprörd. Jag är inte på humör i kväll. Vi går och lägger oss tidigt, okej?”
Andy och Noah utbytte en blick och nickade lydigt innan de gick tillsammans in på sitt rum.
När de hade somnat satte sig Charlotte i soffan, fortfarande med en olustig känsla i kroppen. Hon tog fram vin och drack ett par glas, och minnena från för sex år sedan sköljde över henne. Scenerna med James verkade inristade i hennes huvud, och hon ångrade djupt hur envis hon hade varit då. Hon kände sig oälskad, och det lämnade ett ständigt värkande hål i hjärtat.
Den enda trösten var att Noah och Andy sov, så att hon kunde slappna av lite. I sovrummet utbytte Andy och Noah en blick, båda oförmögna att somna när de visste att Charlotte var ledsen. De hade märkt hennes ovanliga sinnesstämning ända sedan hon kom tillbaka. Med tanke på att hon hade nämnt någon förstod de att det bara kunde handla om en person: deras pappa, James.
Andy pratade först med Noah. ”Tror du att mamma såg pappa i dag?”
Noah fnös. ”Vem annars skulle kunna göra mamma så här upprörd?” Andy knöt nävarna, arg. ”Vi måste få honom att betala för att han gör mamma ledsen.”
Noah svarade inte, men det syntes tydligt att han höll med. I deras hjärtan var Charlotte den viktigaste personen, och ingen fick göra henne illa.
För ett ögonblick tänkte Noah på Emmas ansikte, och tanken på ”öga för öga” for genom honom. Han visste hur mycket James värdesatte Emma och förstod att om man skadade henne skulle det utan tvekan göra ont på honom. Men tanken varade bara ett kort ögonblick innan Noah skakade på huvudet och slog bort den. Det var James som hade gjort fel, men Emma var oskyldig.
Noah och Andy började fundera på sätt att hämnas på James för Charlottes skull och somnade till slut.
Nästa morgon, när Andy och Noah vaknade, upptäckte de att Charlottes humör hade blivit bättre. Hon ropade glatt åt dem att komma och äta frukost och betedde sig som om ingenting hade hänt. När Andy och Noah märkte att hon var på bättre humör kände de sig lättade. ”Mamma, din frukost är den godaste,” sa Andy.
Även om hon visste att de bara försökte muntra upp henne blev Charlotte ändå väldigt glad. ”Ät så mycket ni vill,” sa hon.
Mitt i allt ringde det på dörren. Andy sprang och öppnade, och Ava klev in med goda nyheter. ”Charlotte, jag har ordnat så att barnen får börja på Dream Wings förskola, den bästa utbildningen som finns. De kan börja när som helst.”
Charlottes ögon lyste genast upp när hon log mot Andy och Noah. ”Vad bra! Jag följer med er till förskolan senare. Vad säger ni om det?”
