Kapitel 6: Återförening efter en lång separation
Daisy hade ingen aning om vad som egentligen pågick. När hon såg James klistra sig vid kvinnan på skärmen kände hon hur ett stick av svartsjuka skar till, och hon låtsades bli upprörd. ”Emma har aldrig gillat främlingar. Om hon vill träffa den här kvinnan måste det vara för att hon har gjort henne något!”
När Daisy märkte James märkliga reaktion lutade hon sig närmare och granskade kvinnan i videon. Hon bleknade till och mumlade: ”Den här kvinnan… hon ser ut som Charlotte.”
Ju längre hon stirrade, desto mer obehag kände hon. En brådskande känsla bubblade upp inom henne, och hon försökte piska upp stämningen. ”Hon gör det här med flit, James. Hon försöker få dig ur balans. Du måste sätta henne på plats!”
Daisy tänkte för sig själv: ’Om hon bara kunde bli bortkörd igen.’
Men James avfärdade snabbt Daisys spekulationer, med en hård röst. ”Det räcker. Inte varje kvinna är Charlotte. Jag tror du håller på att tappa det. Du borde kanske kolla synen. Gå härifrån, det här angår inte dig.” James vägrade instinktivt att acceptera att kvinnan i videon var Charlotte och skällde ut Daisy, så att hon fick gå.
Daisy ryggade till av hans kraftiga reaktion och kände ett sting av förbittring, men hon bad ändå lågmält om ursäkt. ”Förlåt. Jag kanske tog fel. Snälla, skicka inte iväg mig.”
Men James visade ingen medkänsla. Med blicken skarp och fast på Daisy hånlog han. ”Få mig inte att säga det en gång till.”
Daisy, skrämd av tonen och medveten om att James inte skämtade, vägde sina alternativ och pressade till slut fram ett leende. ”Okej, bli inte arg. Jag går.” Så fort hon hade sagt det vände hon om och gick, med ögon som svämmade över av illvilja och hat mot Charlotte.
Varje gång hon nämnde Charlotte blev James arg.
När Daisy lämnat rummet vände James blicken tillbaka mot övervakningsvideon.
Han var säker på att kvinnan var Charlotte.
Med den tanken knöt han nävarna, ögonen fyllda av smärtsam återhållsamhet.
Strax därefter skickade han ett meddelande till Dean och bad honom kontrollera sjukhusets övervakning efter Charlotte.
Men efter tre timmars väntan svarade Dean till slut: ”Mr. Martin, vi kan inte hitta henne. Det verkar som att hennes vistelseort medvetet har dolts.”
James lade på utan en min, med en våg av frustration som sköljde över honom. Sedan såg han åter på kvinnan i videon, och hans blick hårdnade av beslutsamhet.
Han tänkte: ’Charlotte. Var du än är ska jag hitta dig.’
James lämnade sedan sitt arbetsrum och gick till Emmas rum.
När Emma fick syn på honom sprang hon fram, ögonen glittrande av förväntan. ”Pappa.”
James kramade Emma hårt, rösten ansträngd. ”Förlåt. Jag lyckades inte ta reda på var hon är.”
När Emma hörde det nickade hon sorgset och puttade sedan ut James ur rummet med all sin kraft.
Samtidigt hade Charlotte återvänt hem med Andy och Noah. När de väl hade kommit i ordning planerade hon att få tillbaka dem till skolan.
Charlotte kastade en blick på Ava, som satt bredvid henne, och bad om hennes hjälp. ”Ava, jag är inte så hemma med allt här ännu. Kan du hjälpa mig att hitta en bra förskola åt Andy och Noah? De är i den åldern att de ska vara i skolan, och de behöver umgås med barn i sin egen ålder.”
Ava blev inte förvånad och lovade glatt: ”Lämna det till mig. Jag ska hitta den bästa förskolan åt dem.”
Charlotte nickade och kände sig lättad.
Nästa dag fick Charlotte en kallelse att infinna sig på Veritas institut för medicinsk innovation.
Personerna på Veritas hade redan blivit informerade, så Charlotte hade inga problem att ta över utan hinder.
Alex Cooper följde med henne till överlämningsceremonin. Veritas institut var fullt av unga människor.
När Brad berättade för Charlotte att hon skulle ta över Veritas hade han låtit Alex återvända i förtid för att sköta verksamheten, så att det skulle bli lättare för henne att ta över.
Alex gick ett år före Charlotte i skolan och hade jobbat med Brad med forskning sedan examen. Efter att hon gifte sig med James hörde Alex av sig då och då för att framföra Brads hälsningar och säga att han beklagade det hon hamnat i. När Charlotte skilde sig var Alex den första som tog kontakt och tog med henne för att träffa Brad.
Under de senaste sex åren hade Alex varit en enorm hjälp, både i forskningen och i livet.
Dessutom brukade Noah och Andy ofta spekulera i om Alex hade känslor för henne.
När Alex och Charlotte stod sida vid sida var de ett slående par. En sprallig yngre kvinna kunde inte låta bli att reta: ”Charlotte och Alex passar så bra ihop. Ni är som gjorda för varandra.”
En annan kvinna fyllde i: ”Ja, den ena är återhållsam och den andra är så mjuk. Ni hör ihop. Det vore synd om ni inte blev ett par.”
Charlotte hörde pikarna men slog bort dem med ett leende. ”Ni är unga och borde fokusera på karriären. Att tjäna pengar ska göra er glada, inte skvaller,” sa hon.
Men Alex släppte inte Charlotte med blicken. När han hörde hennes ord tappade hans ögon för ett ögonblick sin glans, men de återfick snabbt sin vanliga klarhet.
Det var Charlottes första dag på jobbet, och enligt tradition skulle de ha en välkomstfest på kvällen.
Charlotte försökte tacka nej flera gånger, men till slut var hon tvungen att följa med alla till en bar för att fira.
De åt och drack tillsammans, och stämningen var trevlig.
Charlotte såg på när de stojade, med ett leende på läpparna.
Halvvägs in gick hon till toaletten för att fräscha upp sig.
Kanske var det alkoholen, eller så var baren bara för livlig, men Charlotte ägnade inte människorna som kom och gick någon större uppmärksamhet.
Hon tänkte: ”Det här stället är inte direkt fint, så jag hade inte väntat mig att se James här.”
När hon klev in på toaletten bländade det skarpt gula ljuset och skingrade en del av ruset.
Charlotte skakade på huvudet.
Varför skulle hon ens tänka på honom?
Plötsligt var det någon som grep tag i hennes handled.
Charlottes ögon vidgades, och hon hann precis dra efter andan för att ropa när en välbekant röst nådde henne. ”Det är jag. Skrik inte.”
Hennes kropp stelnade ett ögonblick, och sedan vände hon sig om och såg ansiktet hon en gång känt så väl.
Smärta fladdrade till i hennes blick, men uttrycket förblev kallt.
”James, släpp mig. Vad vill du?” sa hon.
James hade ett privat möte på den här baren i kväll. Efter några drinkar kände han sig yr och bestämde sig för att gå till toaletten för att klarna i huvudet. När han öppnade toalettdörren och skulle tvätta händerna fick han syn på en bekant gestalt i spegeln. Hjärtat hoppade till. James hade föreställt sig otaliga scenarier där han skulle stöta på Charlotte igen.
Han hade tänkt ut vad han skulle säga först, men när han i verkligheten möttes av Charlottes iskalla ord blev han rasande.
Han tog tag i Charlottes axlar och tryckte henne mot väggen, med rödsprängda ögon av ilska.
Han fräste: ”Charlotte, din känslokalla kvinna!”
Charlotte kämpade vilt och sa: ”Jag vet inte vad du pratar om. Det är över mellan oss. Släpp mig.”
James vägrade och hårdnade greppet. När hon kände trycket öka gav Charlotte honom reflexmässigt en örfil.
Sedan stelnade de båda till, och tiden verkade stanna i en sekund.
Svedan fick Charlotte att komma tillbaka till verkligheten. Hon utnyttjade James korta chock och rusade därifrån.
Tillbaka i det avskilda rummet kände hon hur hjärtat fortfarande slog som en trumma. När hon tänkte på det som just hänt kröp en obehagskänsla fram.
Hon grep sin väska och bad snabbt om ursäkt: ”Förlåt, jag mår inte bra. Jag måste gå. Jag bjuder er på mat en annan dag som kompensation.”
Utan att invänta svar skyndade hon ut.
Hon tänkte inte stanna kvar och riskera att James hann ikapp henne.
Alex skyndade efter Charlotte.
När teamet såg dem gå blev de uppspelta.
”Alex är så tydlig. Det syns att han gillar Charlotte.”
”Verkligen. De skulle vara ett kanonpar.”
Charlotte flydde i panik och såg rätt tilltufsad ut.
