Kapitel 5 Bäst att inte störa

Charlotte blev helt ställd.

När Ava såg hennes chockade min förstod hon direkt och fick en obehaglig känsla i magen.

”Charlotte… det är väl inte sant? Kan den där mannen vara din exman?” frågade Ava.

Charlotte förnekade det inte med en gång. I stället bad hon om fler detaljer om hur James såg ut.

Ava, som tryckte undan ilskan, berättade ingående för Charlotte vad som hade hänt.

Ju mer Ava pratade, desto allvarligare blev Charlottes ansikte.

Charlotte började noggrant gå igenom Emmas utseende i minnet.

Ju mer hon tänkte efter, desto mer illa till mods blev hon. Hon förbannade sig själv för att hon inte hade sett det tidigare – Emma var faktiskt väldigt lik James. Och nu, när Emma var försvunnen och James precis hade gett sig av, kändes det som alldeles för mycket för att vara en slump.

Charlotte var nu övertygad om att Emma var James barn, men hon hade ingen aning om varför Emma hade försvunnit. Inte konstigt att hon alltid hade tyckt att Emma kändes bekant.

När Charlotte tänkte på att hon nyss nästan hade sprungit på James sköljde paniken över henne.

Hon hade varit så försiktig, hållit sig i utkanten. James borde inte ha lagt märke till henne, eller hur?

Hon mumlade: ”Det måste stämma. Emmas pappa är James.”

Ava öppnade munnen, osäker på vad hon skulle säga för att trösta Charlotte.

Men Charlotte viftade bort det med handen och satte på sig en oberörd min.

Hon fortsatte: ”Det är okej. Det där är bakom mig nu. Jag har Andy och Noah, och det är allt jag behöver.”

När Ava hörde det drog hon en suck och sa inget mer.

”Mamma, behöver du vår hjälp?” frågade Noah ivrigt. ”Om du inte gillar den där mannen från nyss kan vi ta reda på allt om honom och lära honom en läxa!”

Man måste ändå säga att James gener var imponerande.

Åtminstone var Noah och Andy båda ovanligt begåvade. Redan vid tre års ålder hade de lärt sig att hacka.

Deras mest våghalsiga bedrift var att försöka ta sig igenom Mirathias försvarsdepartements brandvägg.

De lyckades förstås inte, och de var nära att få sin position spårad.

När Charlotte fick reda på det tog hon ett allvarligt samtal med dem. ”Jag har inget emot att ni pressar er och blir bättre, men ni måste se till att ni är säkra. Om någon spårar er, då ska ni åtminstone befinna er på andra sidan jordklotet,” sa hon.

Efter det blev de två mer försiktiga.

Senare lyckades de faktiskt ta sig in i Mirathias försvarsdepartements nätverkssystem. När departementet slog tillbaka spårade de deras position till polartrakterna.

Då sänkte Charlotte blicken och nickade, med en komplicerad blandning av känslor när hon tänkte på Emma.

Hon insåg att Emma måste vara James och Daisys dotter.

Med den tanken sa Charlotte till barnen: ”Det behövs inte. Jag har sagt till er många gånger att ni inte får använda era kunskaper vårdslöst, och särskilt inte till något som är fel. Förstår ni?”

Om de hackade sig in i Martin Groups nätverk skulle det visserligen kännas skönt, men det var inte nödvändigt.

Charlotte tänkte: ”När alla har börjat om är det bäst att vi inte lägger oss i varandras liv.”

Under tiden hade Emma varit tyst ända sedan James satte henne i bilen.

Oavsett hur mycket James försökte locka fram ett svar behöll hon ett stramt ansikte som tydligt visade att hon var arg. När James försökte prata med henne vände hon bort blicken och vägrade ens svara.

”Emma, varför smet du iväg i dag?” frågade han.

Men Emma stirrade rakt fram och låtsades som om hon inte hade hört honom.

James, som inte hade en aning om vad hon tänkte men såg att hon var ledsen, bad snabbt om ursäkt. ”Emma, förlåt. Jag menade inte att göra dig ledsen. Jag var bara så orolig att du skulle gå vilse. Kan du förlåta mig?”

James, som annars alltid var så självsäker i affärsvärlden, stod för första gången helt rådvill.

Det här var första gången Emma någonsin hade varit så arg på honom.

Emma kastade en blick på James, men vände snabbt bort blicken igen och fortsatte att ignorera honom.

Det verkade som om hon inte hade några planer på att förlåta honom.

James var helt ställd. Han hade ingen aning om hur han skulle få Emma på bättre humör.

Efter att ha tänkt en stund sa han: ”Vad sägs om att jag köper den där modellbyggsatsen du gillar? Förlåter du mig då?”

Emmas ansiktsuttryck förblev allvarligt, medan James rynkade pannan i frustration.

Hela vägen tillbaka till Martinvillan sa Emma inte ett ord till James.

James var orolig men visade det inte. Han sneglade hela tiden på Emma, tydligt pressad.

Så fort de klev in i vardagsrummet kom Daisy fram till dem.

När Daisy såg att Emma var upprörd insåg hon att hennes chans hade kommit.

Hon gick fram till James och försökte ta Emma från honom.

”Vad är det, min prinsessa? Jag har tagit med din favorit-Barbie. Kom, så leker vi, okej?” sa hon.

James såg på Daisy och tänkte att eftersom Daisy brukade vara med Emma kanske hon visste hur man kunde muntra upp henne.

Han skulle just lämna över Emma när Emma klamrade sig fast vid hans hals.

James gav Daisy en misstänksam blick. Varför var Emma så motvillig mot henne?

Daisy kände hur en ilska fladdrade till i blicken när hon såg James reaktion, men hon dolde den snabbt.

Sedan sa hon till James: ”Emma är ledsen. Hon behöver dig mer.”

När James hörde det såg han förbryllad ut. Han hade inte riktigt koll på barns känslor, så han nickade bara. ”Okej, jag håller henne.”

Daisy nickade och vände sig mot Emma, med mjuk röst. ”Emma, muntra upp dig. Vill du gå ut och leka? Jag tar med dig, okej?”

I stället för att bli tröstad verkade Emma ännu räddare och mer avvisande. Hon gömde ansiktet i James bröst och mumlade: ”Sjukhus… frun…”

Efter alla år tillsammans förstod James snabbt vad Emma menade.

Han frågade: ”Vill du träffa kvinnan som tog dig till sjukhuset? Tycker du om henne?”

Emma nickade, och i ansiktet syntes en liten strimma hopp.

När James såg det blev han överraskad, men eftersom det här var första gången Emma hade visat att hon tyckte om någon, gick han med på det direkt. ”Okej, jag ska hitta den kvinnan åt dig.”

När Emma hörde det log hon äntligen och lät barnflickan ta med henne för att äta.

James skickade sedan ett meddelande till sin assistent, Dean Palmer, och bad honom att kolla sjukhusets övervakningsfilmer.

Av Emmas sätt att vara förstod James att det som hänt tidigare troligen bara hade varit ett missförstånd.

Emma hade sprungit iväg, blivit räddad och förd till sjukhuset. James insåg att han hade missförstått situationen och att han var skyldig den personen ett tack.

Snart kom sjukhusets material, men tyvärr var det för suddigt för att man tydligt skulle kunna se några ansikten.

Men när James såg kvinnans gestalt kunde han inte låta bli att tänka på Charlotte!

De var så lika!

James blick blev hård när han stirrade på figuren i videon.