Kapitel 4: Kan det vara en sådan tillfällighet?

Den lilla flickan stirrade på Charlotte med stora, orubbliga ögon.

Hennes små händer knep hårt om Charlottes klänning, som om hon var rädd att Charlotte skulle gå.

Hon verkade verkligen tycka om Charlotte.

När Charlotte mötte flickans intensiva blick drog det till märkligt i bröstet. Hon såg på barnet, osäker på varför hon kände så. Hon tryckte ner den plötsliga känslan, hukade sig och lyfte upp den lilla flickan i famnen.

Efter ett ögonblicks tvekan placerade hon flickan i bilen.

Hon sa: ”Ava, vi ska åka till sjukhuset.”

Hon tänkte: Barn är sköra; bäst att låta någon kolla henne.

Den lilla flickan sa ingenting, men armarna klamrade sig hårt om Charlottes hals, det lilla ansiktet pressat mot Charlottes kind.

Ett snabbt leende fladdrade till i Charlottes ögon när hon försiktigt klappade flickan på ryggen för att lugna henne.

Charlotte sa: ”Gumman, det är okej. Var inte rädd. Jag tar dig till sjukhuset, okej?”

Flickan svarade fortfarande inte, men kroppen slappnade gradvis av.

När Charlotte märkte att flickan lugnade sig lättade hon på greppet, satte henne i knät och log mjukt medan hon pratade lågmält. ”Gumman, vad heter du? Kan vi kontakta mamma och pappa?”

Flickan öppnade munnen men fick inte fram orden, och frustrerade tårar samlades i ögonen.

När Charlotte såg det tröstade hon henne snabbt och försäkrade henne tålmodigt. ”Det är okej, ta den tid du behöver. Vi kan prata långsamt, okej?”

Flickan tittade på Charlotte och till slut nickade hon fogligt efter en lång stund.

Hon försökte igen, med en röst som knappt var mer än en viskning. ”Em... Emma...” Det var så svagt – som om hon inte hade pratat på länge – att Charlotte knappt kunde uppfatta orden.

Med sin medicinska bakgrund gjorde Charlotte en första bedömning av Emmas tillstånd.

Charlotte misstänkte autism, även om hon inte visste om det var medfött eller något som hade utvecklats senare.

Noah och Andy stod i närheten och såg på Emma med nyfikenhet, och kände en instinktiv närhet till henne.

Noah tittade på Emma och uppmuntrade henne. ”Hej, jag heter Noah. Vad heter du?” När han sa det gled Emmas blick till slut från Charlotte till Noah.

Hon verkade tycka om Noah också, och hon försökte prata igen, den här gången lite högre när hon upprepade: ”Emma.”

Den här gången var Charlotte beredd och lutade sig fram för att höra Emmas ord.

Charlotte uppfattade till slut att hon hette Emma.

Noah klappade Emma försiktigt på håret och försökte se vuxen ut. Han sa: ”Duktig tjej!”

Andy, som inte ville vara sämre, sträckte fram handen mot Emma och visade en godisbit i handflatan.

Han gav Emma ett sött leende. ”Varsågod, den är jättegod.”

Emma tittade på Noah och sedan på Andy innan hon försiktigt sträckte fram handen och tog godiset, och höll det hårt i sin hand.

Sedan, som om hon blev blyg, gömde hon huvudet igen i Charlottes famn och tänkte: Så mjukt, så varmt – mamma måste vara så här.

Charlotte log, strök Emma mjukt över håret och frågade igen: ”Emma, var är dina föräldrar? Vet de att du är här ute? Kan du få tag i dem?”

Efter en lång paus kom Emmas dämpade röst: ”Pappa, på jobbet. Mamma, borta.”

Det blev tyst i bilen; alla hörde Emmas ord. Noah och Andy utbytte en blick, och sedan höll de varsamt varsin av Emmas händer.

Emma gjorde inget motstånd utan höll försiktigt deras händer tillbaka.

Både Charlotte och Ava såg på Emma med värme, och Charlotte valde att inte fråga mer.

Hennes blick föll på Noah och Andy, och hon sjönk in i tankar.

När Noah och Andy var med slappnade Emma av betydligt och pratade ibland med dem.

Snart kom de fram till sjukhuset.

Efter en grundlig undersökning skrev läkaren ut medicin och bad Charlotte gå och betala.

Charlotte nickade, tog emot receptet och lämnade över barnen till Ava.

Men Noah och Andy insisterade på att följa med Charlotte.

Charlotte kände sig maktlös och fick ta dem med sig. Samtidigt såg Emma på henne med bedjande ögon, den lilla handen knuten om Charlottes klänning.

Charlotte tvekade, men bestämde sig till slut för att det inte var säkert att ta med Emma. Hon böjde sig ner och sa mjukt: ”Emma, jag går och betalar och kommer strax tillbaka. Var snäll och vänta här, okej?”

Emma kämpade emot en stund men släppte till sist taget.

När Charlotte såg det log hon och sa: ”Duktig tjej.”

Samtidigt spårade James män snabbt upp var Emma befann sig.

När James fick beskedet skyndade han till sjukhuset. När han såg att Emma var hel och hållen drog han en lättnadens suck och lyfte upp henne.

Men Emma sprattlade och ville inte följa med honom. James försökte lugna henne med mjuk röst. ”Emma, var duktig, annars kanske jag måste låsa in dig nästa gång.”

När Ava hörde det fattade hon direkt ogillande för James och klev fram för att stoppa honom, vasst i rösten. ”Vem är du? Ge tillbaka Emma till mig.”

James ställde sig framför Ava, rasande vid tanken på att förlora Emma. Hans blick var iskall av oro när han stirrade på Ava. ”Emma är min dotter. Vad håller du på med?”

Ava såg misstänksamt på honom och fnös. ”Bara för att du säger det? Ser du inte att Emma inte vill följa med dig? Jag tror du är en kidnappare!”

James skrattade bittert; det var första gången någon hade kallat honom kidnappare.

”Du är den första som ger dig på min dotter. Jag bryr mig inte om hur du fick tag på henne, men händer det henne något ska jag få dig att önska att du vore död. Tappar min dotter ett enda hårstrå rakar jag dig skallig. Får hon en skråma ser jag till att du mister en lem.” Hans röst var rå och blicken låste sig vid Ava som om hon redan var död. Ava stod stel, både rasande och livrädd, och fick inte fram ett ord.

Just då kom Charlotte tillbaka efter att ha betalat och såg att folk tittade åt samma håll.

Efter att ha frågat runt fick hon veta att det var tumult. I nästa sekund hörde hon James röst — och stelnade till.

James dotter var försvunnen?

Charlotte blev först paff men slog snabbt bort tanken.

Hon gjorde sig så liten hon kunde, tog Noah och Andy med sig längs väggen och valde försiktigt en annan väg.

Hon såg inte att James höll i Emma.

Tillbaka på sjukhusrummet var Ava ursinnig och svor tyst för sig själv över James. ”Den där förbannade mannen — om han brydde sig så mycket om sin dotter, hur kunde hon då komma bort? Och så vågar han hota mig? Tror han att det är medeltiden och att han är någon sorts kung?”

När Charlotte såg hur arg Ava var mindes hon plötsligt det som hänt tidigare, och hjärtat började rusa av oro.

Kunde det verkligen vara en sådan slump?