Kapitel 3 Den förlorade lilla flickan
Charlotte skyndade på Noah och Andy och fick ut dem från flygplatsen i all hast.
Hennes bästa vän, Ava Davis, stod redan vid utgången och viftade som en tok när hon fick syn på Charlotte. ”Charlotte!”
”Ava!” Charlottes ansikte lyste av förtjusning.
Noah och Andy rusade i förväg och kastade sig i famnen på Ava. ”Ava, har du saknat oss?”
Ava hukade sig ner och gav dem varsin rejäl puss på kinden. ”Klart jag har! Jag köpte till och med de där flygplansmodellerna som ni älskar.”
Noahs ögon glittrade. ”Vad häftigt!”
Andy hoppade upp och ner. ”Är det hangarfartygsmodellen vi har längtat ihjäl oss efter? Mamma ville ju inte köpa den åt oss förut!”
För att vara tydlig var modellen ett hangarfartyg med massor av pyttesmå delar.
Charlotte visste att allt med småbitar i Noahs och Andys händer skulle vara isärplockat på några minuter, och hon oroade sig alltid för att de skulle kunna svälja delarna, så hon sa alltid nej.
Ava log brett. ”Japp, precis den. En till var och en av er.”
Noah sken upp. ”Jag visste att du var den bästa.”
Charlotte gav Ava en blick, lätt irriterad. ”Ava, du skämmer bort dem för mycket. Det kan leda till att de vänjer sig vid att få allt de vill ha.”
Ava bara ryckte på axlarna. ”Det är lugnt. Jag litar på att ungarna vet var gränsen går. Nu åker vi hem.”
”Okej.” Charlotte lastade in bagaget i Avas bil och hoppade in med Noah och Andy.
Hon tittade inte tillbaka och missade James, som dröjde kvar vid utgången och spanade.
Daisy, som pressade fram ett leende, hann ikapp och tog James i handen.
”James, såg du någon? Kom ihåg att vi nyss blev intervjuade av reportrar.”
James slet åt sig handen, blicken kall och irriterad.
”Daisy, glöm inte vår överenskommelse. Om du någonsin bokar samma flyg som jag igen och släpar med dig reportrar för att pressa fram ett äktenskap, då kommer jag inte bara låta det passera!”
James brukade alltid hålla låg profil. Hur kunde hans vistelseort ha läckt och orsakat ett mediedrev?
Daisy bet sig i läppen och såg sårad ut. ”James, du missförstod. Jag ringde inte dem.”
Ögonen fylldes av tårar, den där ynkliga blicken som tiggde om medlidande. Men James stirrade bara iskallt tillbaka.
”Du vet om du gjorde det eller inte. Jag avskyr såna här spel.”
Daisy, med tårarna rinnande, sa: ”Det var verkligen inte jag. Jag vill inte att du ska ha så många fördomar och missförstånd om mig.”
James såg på henne med ren avsky när han vände sig om för att gå, men Daisy skyndade efter.
Tårar bet inte på James, så Daisy torkade bort dem, och nu var leendet bara påklistrat och inställsamt.
”James, har du tid ikväll? Jag känner till en ny restaurang med riktigt bra mat.”
James hann rynka pannan åt henne när mobilen plötsligt ringde, påträngande.
Han svarade, och betjäntens panikslagna röst hördes. ”Mr. Martin, Emma är försvunnen!”
James spärrade upp ögonen, rasande. ”Vad sa du? Hur kan så många vuxna tappa bort ett enda barn?” fräste han.
Betjänten, som var vettskrämd, sa: ”Hon gick ut från bakgården själv. Vi letar efter henne nu.” James kastade en blick på Daisy och röt: ”Sätt alla på att leta. Om ni inte hittar Emma behöver ni inte komma tillbaka!”
Betjänten svarade: ”Uppfattat.”
Efter att ha lagt på ringde James sin assistent. ”Ställ in alla mina möten i dag och sätt ihop ett team som hittar Emma.”
Assistenten svarade: ”Fixar det.”
När allt var ordnat loggade James in i övervakningssystemet på Martinvillan.
På inspelningen syntes en liten flicka i prinsessklänning springa genom rosbuskarna på baksidan innan hon försvann ur bild. Det var hans dotter, Emma Martin.
När James såg det knöt han näven hårt.
Ett så litet barn – vart kunde Emma ens ha tagit vägen?
Oavsett vad var James tvungen att hitta henne.
Daisy försökte trösta honom. ”James, oroa dig inte. Jag hjälper dig att hitta Emma.”
James svarade inte. Han gick ut med raska steg, och brådskan i hans gång avslöjade paniken han försökte dölja.
Samtidigt körde Ava dem hem.
Charlotte satt i framsätet bredvid, medan barnen pratade och skrattade i baksätet. Bilen var fylld av en varm, glad stämning.
Men plötsligt tvärbromsade Ava, så att Charlotte ryckte till och Andy och Noah gav ifrån sig ett förskräckt rop.
Charlotte frågade: ”Ava, vad är det som händer?”
Ava drog efter andan och svarade: ”Det står ett barn ute i vägen.”
Som tur var hann hon bromsa, annars hade den lilla flickan blivit påkörd.
Charlotte tvekade inte. Hon slet upp dörren och sprang mot flickan som var på väg över gatan.
De var på den mest trafikerade gatan i Thaloria, och det var grönt ljus med tät trafik.
Den lilla flickan bar en vacker lila prinsessklänning. Hennes fina ansikte såg ut som en dockas, men blicken var tom.
Bilarnas ilskna tutor runt omkring verkade hon inte ens märka, som om hon var instängd i sin egen värld.
”Akta dig!” skrek Charlotte när hon fick syn på en vit bil som kom farande rakt mot flickan. Utan att tänka kastade hon sig fram och ryckte tag i henne.
Bilen skrek till och tvärstannade, bromsarna tjöt.
Charlotte lade sig över flickan för att skydda henne, och de rullade flera varv på marken innan de blev liggande.
En vass smärta sköt genom Charlottes fotled, men hon ignorerade den och kontrollerade snabbt flickan. ”Älskling, är du okej?”
Charlotte såg sig omkring och fortsatte: ”Varför går du över gatan ensam? Var är dina föräldrar?”
Hon ställde flera frågor, men flickan svarade inte.
Flickan såg ut som en docka, som om någon tagit ifrån den själen.
Inte ens när Charlotte höll henne i handen reagerade hon.
När Charlotte såg det kände hon hur en obehaglig oro knep till i magen.
Hon insåg att barnet verkade ha autism.
Ava skyndade fram med Noah och Andy och fick genast syn på skrubbsåret på Charlottes knä. ”Charlotte, du är skadad!” utbrast hon.
Charlotte tittade ner och bet ihop mot smärtan. ”Det är ingen fara. Vi måste få henne i säkerhet först. Det är för mycket bilar här, det är alldeles för farligt,” sa hon.
Noah sa allvarligt: ”Mamma, ditt ben måste tas om hand, annars blir det bara värre!”
Just då tändes en svag glimt i flickans ögon, och hon lyfte sakta blicken.
