Kapitel 5: Vill avvisa henne

-Serena-

Jag hade hört att Rogan Cane var mäktig, smart, listig och stark. Så jag hade aldrig trott att han skulle ha svårt att få fram orden, men det var som om han var en trasig skiva som hade fastnat och bara gick runt, runt. Jag begrep ingenting, och så försvann han bara. Vart i helvete är han på väg? Och varför i helvete brydde jag mig? Jag behövde ta mig härifrån! Jag slet i mina bojor, men de rörde sig inte en millimeter. De var säkert tillräckligt starka för att hålla en varulv i schack, och det sa en hel del.

”Kom igen!” morrade jag och ryckte i dem igen.

Jag försökte till och med luta mig ner närmare en av bojorna för att använda tänderna, men jag kunde inte böja mig tillräckligt långt eftersom de höll mig stenhårt på plats.

”Fan!”

Jag behövde ta mig härifrån, men hur?

-Rogan-

”Va?” morrade jag när jag kommit tillräckligt långt bort från jägarens lilla sjukrum.

Vi förkastar henne inte.

”Jo, det gör vi! Har du glömt vem hon är?” snäste jag och korsade armarna.

Jag kunde se min varg vanka av och an i huvudet, skaka på huvudet i missnöje. Jag kunde inte direkt säga att jag var särskilt nöjd med honom heller.

Jag vet vem hon är.

”Då avslutar vi det här.”

Han skakade på huvudet igen och släppte ifrån sig ett morrande som fick det att ringa i öronen. Jag stannade upp ett ögonblick, skakade lätt på huvudet och väntade på att ringandet skulle lägga sig.

”Gör inte om det där, för helvete!”

Då ska du inte förkasta henne!

”Hon är fienden!”

Hon är vår partner.

Jag ville skratta, för det här var helt vansinnigt. Förstod han inte att hon och jag aldrig skulle kunna mötas halvvägs?

”Hon är inget annat än en jävla plåga för oss!” fräste jag.

Han morrade åt mig igen, men inte tillräckligt högt för att få det att ringa i öronen.

Kanske vill du bli tokig, men det vill inte jag.

”Det finns inga garantier för det,” sa jag.

Att gå emot Gudinnan får alltid konsekvenser. Hon är ingen som förlåter.

”Jaså, säger du det,” muttrade jag.

Föresvävade det dig ens medan vi tittade på henne att det kanske finns en anledning till att hon är vår?

”Nej, vår,” rättade jag honom och gjorde det tydligt att jag inte tänkte låta honom bli revirig när det gällde henne.

Svara på min fråga.

Han höll uppenbarligen inte med mig och brydde sig inte om jag accepterade henne eller inte.

”Hon kan vara ett prov,” föreslog jag.

Ett prov för att se om vi verkligen är värdiga att vara ledare.

”Eller ett prov för att se om vi är lojala mot vårt folk.”

Han frustade, uppenbart missnöjd med hur jag vred på det, men jag kunde helt enkelt inte se det ur hans perspektiv. Jägarna hade nästan drivit oss till utrotning.

Ingen ifrågasätter vår lojalitet.

”Eller så gör Gudinnan det,” kontrade jag.

Kanske vill hon se om vi kan döma rättvist.

”Säg inte att du faktiskt överväger att lära känna henne,” sa jag, och orden lät absurda till och med i mina egna öron.

Hon är vår partner. Hon förtjänar mer. Hon förtjänar en chans att förändras.

”Förändras?” skrek jag. ”Nej!”

Varför inte?

”Tror du verkligen att hon hade gjort samma sak? Hon var där för att döda oss!” morrade jag.

Då låter vi oss vara den större.

”Sedan när blev det så viktigt för dig att vara den större personen? Det här är inte första gången vi har behövt avgöra ödet för en jägare, och tidigare har vi alltid varit överens om vad vi ska göra med dem”, sa jag.

Och de som hjälpte oss då?

Jag tystnade vid hans fråga.

De riskerade sina liv.

Jag suckade och gnuggade mig i ögonen. ”Det var för tio år sedan”, sa jag.

Kanske har vi en chans att göra annorlunda den här gången. Som vår partner förtjänar hon en möjlighet.

Jag skakade på huvudet, redan medveten om att han inte skulle låta mig avvisa henne om jag inte åtminstone försökte på riktigt.

De kan förändras. Vi har sett det.

Jag nickade. Det hade vi. Det var tack vare de jägarna som vi ens visste var vi skulle slå till. Jag hade varit ung då – bara tjugotre. Kanske hade jag blivit kallare med åren, mindre förlåtande. Men kan du klandra mig?

”Jag…”

Hon är ung, lätt att manipulera. Låt oss åtminstone försöka.

Hennes ID-klocka hade visat hennes ålder: tjugofyra. Kanske hade jag fel som dömde henne så snabbt, men hur skulle jag kunna låta bli? Jag såg hatet i hennes ögon, hånet.

Hon känner inte som vi. Hon förstår inte hur viktig vi är för henne. Ge det tid. Hon kommer att bli mer medveten.

För människor fungerade det annorlunda när de valde sina partners. De kunde lätt tappa sina känslor och välja någon annan. Vargar kunde inte det.

”Jag tror att vi slösar vår tid”, sa jag.

Jag är beredd att bevisa motsatsen.

”Det är klart att du är, eftersom det betyder mer tid med kvinnan du anser vara vår partner.”

Han såg nästan ut att le. Vi kanske inte får en andra chans om vi avvisar henne.

Nej, andra chanser var ofta förbehållna dem som hade förlorat sina partners på olyckliga sätt – fruktansvärda olyckor eller att de blivit dödade. Att avvisa sin partner gav sällan en andra chans, om inte den första hade varit misshandlande eller hemsk på något sätt.

Nå?

”Vi har valt vår partner”, sa jag. ”Vi måste hålla vårt löfte.”

Saker har förändrats.

”Hur ska jag förklara det här för Eric?” frågade jag.

Var ärlig.

”Lättare sagt än gjort”, suckade jag och gnuggade mig i ögonen igen för att lindra den växande huvudvärken.

Han kommer att förstå.

”Nej, det kommer ingen att göra. Inte när det gäller en jägare”, sa jag.

Ge henne lite tid.

”Jag kan inte… förlåt.”

Rogan!

Jag stängde ute honom med en mental vägg och försökte isolera mig från hans röst så gott jag kunde. Jag visste att den inte skulle hålla länge, men kanske skulle den räcka för att jag skulle hinna avvisa den lilla jägarinnan. Jag stormade tillbaka till hennes rum, men när jag kom fram låg en sjuksköterska medvetslös på golvet och sängen var tom.

Jag sprang fram till sjuksköterskan för att kontrollera om hon levde. Det gjorde hon. Sedan lät jag blicken svepa över rummet och fick syn på ett öppet fönster längre bort. Jag rusade dit men kunde inte se den lilla jägarinnan. Jag kände hennes doft dröja kvar i luften, men om hon hade hunnit för långt skulle den döljas av skogen hon hade valt att fly in i.

”Du kommer inte långt”, viskade jag innan jag hoppade ut genom fönstret och följde efter henne.