Kapitel 3: Attackera

–Serena–

Vi kunde inte bara hoppa in genom fönstren och gå till attack mot allihop där inne. Min grupp bestod av sex personer, inklusive mig, och en av de första sakerna vi lärde oss under utbildningen var att ge sig in i närstrid med en fullvuxen manlig varulv var en enkelbiljett till döden. Alltså behövde vi vara smartare.

Teamet var utspritt runt huset, var och en med uppsikt över målet. Med öronsnäckorna vi bar kunde vi hålla ständig kontakt.

”Ska vi ta skottet?”

Vince var på andra sidan huset och hade bättre sikt på Rogan än jag. Själv satt jag uppe i ett träd strax utanför muren som omgärdade herrgården, medan resten av teamet antingen höll sig på marken eller satt i träd som jag, för att få bästa möjliga läge.

”Nej”, svarade jag.

”Vi kan döda honom!”

”Vänta”, sa jag och fortsatte att iaktta människorna där inne.

Någon hällde upp en drink åt Rogan och samtalet fortsatte. Strax efter reste sig hans blivande fru – eller partner, som de kallade det – upp. Hon verkade avfärda alla och gick därifrån. Jag höll blicken på Rogan, som fortsatte prata med Eric och såg irriterande avslappnad ut.

”Nu?”

”Nej, 121. Vänta.”

”Varför?” frågade han, med en antydan till otålighet i rösten.

”För att jag inte tänker riskera att du träffar fel person”, morrade jag tillbaka.

”Jag är den bästa skytten.”

”Vänta tills du har fri sikt på honom.”

Jag visste att Vince var vår bästa prickskytt, men han hade också tålamod som ett barn. Jag skakade på huvudet medan jag fortsatte att följa Rogan med blicken. Snart reste han och Eric sig och skakade hand, innan Rogan gick längre in i huset.

”Var beredd, 121. Han kommer ut.”

”Äntligen!”

Jag såg hur Vince hoppade ner från sitt träd och sprang för att hitta en bättre position med klarare sikt. Jag tog av mig skyddsglasögonen och klättrade ner, grep ett av mina vapen och rörde mig runt huset tills jag nådde grinden. Jag kastade en blick förbi den. Vince var nu på andra sidan muren – han hade använt trädet för att ta sig över – och låg gömd bakom en staty på gräsmattan framför huset.

Jag fångade en rörelse i ögonvrån och vände mig om. Elisa höll på med grindens kodsystem. Hon blinkade åt mig, och strax därefter gled grinden upp precis när vårt mål klev ut. Vince siktade, och jag såg att han hade Rogan exakt där han ville ha honom, men i samma ögonblick som han avlossade skottet knuffade en av Rogans män till honom, så att de båda dundrade rakt in i fel mål.

”Fan!” skrek jag. ”121!”

Vince behövde därifrån. Även om han hade träffat någon av dem var de andra två – inklusive Rogan – redan på väg upp på fötter igen, med ögon som glödde i den där farliga gula färgen som betydde att de var ute efter blod. Rogans blick hittade snabbt Vince i mörkret, och han drog fram sin egen pistol. Trots att de var djur älskade de vapen och var alldeles för ivriga att använda dem mot oss.

Jag sköt innan Rogan hann avfyra, träffade honom i armen precis när han försökte ta skydd. Han slet upp dörren till huset och drog med sig sin skadade man in. Samtidigt öppnade hans andra följeslagare eld mot oss.

”121!” ropade jag.

”Chef, vad gör vi nu?” skrek Elisa.

Jag kastade en blick på henne medan kulorna ven runt oss. ”Bilen! Stick! Jag hämtar 121”, beordrade jag.

Elisa nickade och spurtade mot den andra bilen. Jag använde klockan för att skicka samma meddelande till resten av teamet: vi måste ta oss härifrån. Jag väntade tills eldgivningen avtog innan jag började besvara den, för att ge mig själv en chans att ta mig till platsen där jag senast sett Vince. Jag hittade honom liggande med ansiktet ner i gräset, insvept i mörker. När jag rullade över honom såg jag blod strömma från ett sår i bröstet.

”121?”

Jag tryckte två fingrar mot hans hals, men det fanns ingen puls. ”Fan!” skrek jag.

Just då ven fler kulor förbi mig och flisade sönder statyn bredvid oss. Jag kröp ihop till en tight boll och väntade på att skjutandet skulle upphöra. När det äntligen gjorde det besvarade jag elden, men jag insåg att förstärkningar hade kommit för att hjälpa Rogan. Jag var nu hopplöst i underläge. Jag slutade skjuta och kröp tillbaka i skydd. Jag hade ett vapen till och två knivar, men det skulle inte göra mycket mot så många. Med deras antal kände jag mig lika gott som död.

”Kom fram, lilla jägare. Du kan inte gömma dig.”

Det var Rogan som hånade mig, och jag bet hårt i insidan av kinden. Jag skulle aldrig ge upp.

”Du kommer ändå inte härifrån levande”, lade han till.

Han hade inte fel. Jag tryckte in tre fingrar i en liten ficka på bröstet och drog fram en pytteliten tablett. Det var gift som skulle göra slut på mig på några sekunder, bättre än ödet att bli tillfångatagen. Men om jag skulle gå under, då skulle de också göra det. Jag lade tabletten i munnen men bet inte till för att frigöra giftet. I stället lät jag den ligga säkert under tungan och grep mitt andra vapen, ett i varje hand.

”Jag önskar att jag kunde säga att det har varit kul, världen”, viskade jag, ”men det har det inte.”

Jag rörde mig bort från statyn och sköt mot dem. De kastade sig i skydd medan jag fortsatte skjuta. Porten var inte särskilt långt bort, och jag började ta mig mot den, medveten om att jag kunde få slut på ammunition innan jag nådde i säkerhet. Ändå fortsatte jag, tömde snabbt det första vapnet och höll blicken låst på fienderna framför mig. Sedan tömde jag det andra, och så fort de hörde klicket från min tomma kammare gjorde de sig redo. Jag vände mig precis när eldgivningen tog fart igen, kastade mig mot porten men fick en träff i sidan. Jag slog i marken hårt, ålade mig bakom muren innan jag till slut pressade mig upp på fötter.

Jag haltade vidare och tryckte en hand mot såret medan jag försökte ta mig till bilen vi hade parkerat längre bort. De skulle inte vänta länge på mig. Jag hade bara några minuter innan det inte skulle finnas någon hjälp att hitta. Jag fortsatte halta, men precis när kulorna började vina omkring mig igen kände jag en skarp smärta i axeln innan jag hann söka skydd bakom en bil. Jag snubblade och föll på mage igen. Smärtan var bländande, och jag kämpade för att fokusera. Jag låg där på marken och flämtade efter luft.

Jag var tvungen att bita sönder tabletten. Det var den enda klara tanken i mitt huvud. Jag förde långsamt tabletten på plats, redo att bita till, när jag plötsligt greps i nacken och drogs bakåt. Fingrar bände upp min mun, det gjorde skarpt ont, och jag hann se tabletten falla bort från mig.

Nej…

Jag trycktes ner mot marken, stönade högt, och sedan såg jag ett par svarta kängor framför mig. Jag lät blicken glida upp längs kängorna till ett par ben, och till sist fastnade den i mörkgröna ögon som betraktade mig. Ett mörkt leende spred sig över Rogans läppar, men så, lika plötsligt, försvann leendet och lämnade mig förvirrad. Han hukade sig framför mig och studerade mig på ett sätt jag inte riktigt kunde förstå. Sedan, utan förvarning, grep han tag i mitt hår och drog mitt huvud bakåt.

Han förde ansiktet närmare och låste blicken i min. Jag kunde knappt känna smärtan i hårbotten, den drunknade i den brännande känslan i min högra sida och axel. Det kändes som ren eld som rusade genom ådrorna, gjorde mig yr och oförmögen att fokusera på Rogan. Han var suddig, och jag visste att jag var på väg att tappa medvetandet.

”Du dör inte”, hörde jag honom säga, men hans röst lät nästan som ett eko.

”Alfa, vad vill du göra med henne?” frågade en annan röst.

Rogan släppte mig och reste sig medan jag låg kvar där, sakta drev bort, och lyssnade på deras röster.

”Vi tar henne till Martin. Han lappar ihop henne.”

Nej, jag kommer vara död innan de hinner få mig till någon. Tanken gav en märklig känsla av tröst precis innan jag lyftes upp.