Kapitel 8
Sarah vände genast blicken mot Noah, rösten var iskall och hånfull. ”Du, Noah, har gift in dig i familjen Wilson – min pappa är din pappa nu! Och nu när min pappa ligger för döden är det dags att du visar lite barnplikt, och du bryr dig inte ens om han lever eller dör? Är du ens människa?”
”Sarah…” Lisa mörknade i ansiktet av ilska över Sarahs ord.
Larry däremot stod bredvid med ett lekfullt leende, mungiporna uppdragna av underhållning.
”Men titta på Larry, så storsint – tvåhundratusen dollar utan att ens blinka!”
”Skillnaden mellan de två svärsönerna… hur kan den vara så stor!”
”Att få Noah att lägga hundratusen dollar? Den där förloraren – det vore ett under om han ens kunde skrapa ihop tiotusen!”
”Larry har pengar; hur skulle den där värdelöse Noah kunna mäta sig med Larry?”
Släktingarna drog i gång sina kommentarer igen.
”Älskling, kom – vi går ut en stund.” Lisa sträckte fram handen och drog Noah ut ur sjukrummet.
Så fort de kommit ut orkade Lisa inte hålla emot längre. Hon brast i högljudd gråt.
”Varför måste min systers familj behandla oss så här!” Tårarna rann fritt. ”Har de glömt att när de inte hade några pengar så gav jag dem pengar varje månad?”
”Och nu när de har det gott ställt ger de sig på oss och gör allt för att sätta käppar i hjulen för oss… varför?”
Lisa grät ännu mer, hennes spensliga kropp skakade.
Noah drog ett djupt andetag. Vissa människor tål väl bara inte att se andra få det bättre – därför ska de alltid ställa till det.
”Varför beter de sig som om vi är lätta att trampa på? Pratar om barnplikt… vilket hyckleri!”
Lisa slutade tvärt att gråta. Hon såg upp på Noah med beslutsamma ögon. ”Åk hem nu. Lämna tillbaka smyckena. Använd pengarna du får tillbaka till att betala intensivvårdsavgiften!”
”De pratar om barnplikt, eller hur? Då betalar vi pappas sjukhusvistelse själva. Vi låter inte min syster lägga en enda krona!”
Noah blev inte förvånad. Han visste att Lisa var mjuk utanpå men hård inuti.
”Det behövs inte.” Noah log och sa: ”Jag har hundratusen dollar på mig just nu. Jag för över dem till dig, så ger du dem till Larry. Om de är så ivriga att stå för den stora delen så låt dem. Det finns ingen anledning att bråka med dem.”
I Noahs nuvarande läge behövde han inte tävla med Larry om några hundratusen dollar bara för att visa vem som var störst.
”Va?” Lisa stirrade. ”Varför har du så mycket pengar?”
”Jag vann femhundratusen dollar på lotto, och smyckena var sammanlagt bara värda fyrahundratusen, så då har jag förstås hundratusen kvar.”
”Jaha.” Lisa förstod direkt och fortsatte: ”För inte över de där hundratusen till mig. Du ger dem till Larry.”
”Han ser ner på dig och tror att du inte kan få fram hundratusen. Visa honom med pengarna!”
Noah nickade. ”Älskling, gå in igen. Jag går på toaletten en sväng.”
”Okej.”
Noah gick till toaletten och tog upp mobilen för att ringa Xavier.
”Hallå, unge herrn.” Xaviers röst kom genom luren.
”Gör en sak åt mig.” Noah sa det rakt ut.
”Vad ni än befaller, unge herrn, jag ser till att det blir gjort ordentligt,” svarade Xavier genast.
”Mm. Flytta en patient som heter Daniel på Royal Hospital i Oceanbridge City till bästa avdelningen så fort som möjligt,” instruerade Noah utan att tveka.
För Noah var det lätt att lösa det här med sina pengar och sin ställning.
Han kunde inte låta bli att tänka att när han väl ordnat detta skulle hans fru och svärföräldrar garanterat se på honom med andra ögon, och han hade väntat på den dagen länge.
För eftersom han ännu inte hade avslöjat sin identitet som arvtagare till en miljardärsfamilj hade han, ända sedan dagen han kom till sin frus hem, blivit nedvärderad av sin svärmor, sin svärfar och sin yngre svägerska.
Nu ville han att svärfamiljen skulle få se ordentligt – och samtidigt ge sin älskade fru ett bättre liv. Villorna eller lyxbilarna som hans fru längtat efter, allt skulle han uppfylla.
Han ville göra sin älskade fru till världens lyckligaste kvinna och visa dem som sett ner på honom vad han faktiskt var kapabel till.
Xaviers röst blev genast piggare. ”Okej, jag ringer. Det är ordnat inom tio minuter!”
”Bra.”
När han lagt på gick Noah tillbaka till salen.
”Larry, jag för över hundratusen dollar till dig,” sa Noah likgiltigt och tog fram mobilen.
”Va?” Både Larry och Sarah ryckte till. Kunde det vara så att Noah, den där värdelösa typen, verkligen hade hundratusen dollar?
Noah brydde sig inte om att småprata. Han förde över hundratusen dollar till Larry; hans kort utan förinställd spendingräns hade helt enkelt en uttagsgräns på femtio miljoner dollar. Hundratusen var en struntsumma för honom.
Efter en kort stund plingade det till hos Larry med en avisering om banköverföringen.
”Den där Noah kan alltså faktiskt ta fram hundratusen dollar?” Larry stirrade på meddelandet och undrade om han såg i syne.
”Hah, såg ni inte att Noah och Lisa nyss gick ut?” skrattade Noahs faster kyligt. ”Det är ju uppenbart. Lisa har bara fört över pengarna till Noah och så har Noah fört dem vidare till Larry för att han inte skulle tappa ansiktet!”
”Ja, så måste det vara!”
”Annars, hur skulle Noah, den där ingen, kunna få fram hundratusen dollar!”
Sarah rynkade pannan och såg på Lisa. ”Lisa, jag trodde inte att du kunde skaka fram hundratusen dollar. Du tjänar åtta tusen i månaden. Efter utgifter och efter att ha försörjt Noah, den där värdelösa typen, tar det väl två–tre år att spara ihop hundratusen, eller hur?”
”Och då, när du hjälpte mig, sa du att du var pank, att du inte ens hade råd med bussen till jobbet. Det verkar som att allt det där bara var lögn!”
Lisa stod som förstenad. Hon hade inte väntat sig att hennes egen syster skulle säga så.
Då, när Lisa hjälpte Sarah, hade hon faktiskt nästan inte haft råd med bussen. Hundratusen dollar var inte hennes; de var Noahs.
Sarah fortsatte. ”Lögnare. Och jag blev faktiskt rörd då. Jag kan inte fatta att du i smyg sparade pengar och ljög för mig och sa att du inte hade några!”
”Det är inte så …”
Lisa skakade av ilska och kände hur det blev isande kallt inom henne. Välgörenhet är något man gör av egen vilja, inte en plikt! Och Lisa hade inte ljugit för Sarah!
Lisa kunde inte fatta att hennes hjälp hade vänt sig emot henne, att hon nu stod där som en fiende och blev kallad lögnare.
”Nog, sluta prata!” avbröt Sarah och sa kyligt: ”Tiderna har förändrats. Jag har pengar nu. Din hjälp då, nu ser jag att det bara var för att du tyckte synd om mig, bara välgörenhet! Jag kommer att komma ihåg det!”
Lisa bet ihop, men hittade inga ord. Hon visste inte hur hon skulle förklara. Hon hade aldrig trott att det kunde sluta så här när man hjälper någon—att bli kallad lögnare.
”Nu när pengarna är ihopskrapade ska jag kontakta min vän och ordna så att pappa får byta rum,” sa Larry, tog upp mobilen och slog ett nummer.
”Hallå, Larry.” Rösten i luren var känslolös.
”Direktör.” Larry började med ett inställsamt leende.
”Direktör …”
Släktingarna spetsade öronen. Titeln fick dem att skifta i uttryck.
”Kan det vara någon från en myndighet?”
”Det borde det vara. Det är ju normalt att Larry, som nyligen jobbat med offentliga projekt, knyter kontakter inom det offentliga.”
”Inte illa, Larry, att känna någon på direktörsnivå!”
”Jämför det med Noah—det är som natt och dag!”
”Schh! Tyst! Stör inte Larry när han pratar med kommunfolket!”
Släktingarna såg på Larry med både chock och respekt.
Larry kände deras blickar; stoltheten spred sig åter över ansiktet när han kastade en sidoblick mot Noah och fortsatte:
”Direktör, jag pratade med dig tidigare om rumsbytet—hur går det?”
Noah log uppriktigt och sa: ”Rumsbytet ordnades av mig.”
”Va?”
”Var det du som ordnade det?”
”Herregud, det kan jag inte tro.”
Noahs svärfar, storasyster och svåger blev fullkomligt chockade när de hörde Noahs ord!!!
