Kapitel 13

Violet

Vi hade gått i vad som kändes som en evighet, men i verkligheten hade det bara gått ungefär tjugo minuter.

Ingen pratade, tystnaden höll på att ta kål på mig, mina ben var domnade—och jag kunde inte se någonting. Det enda jag kunde höra var ljudet av våra fotsteg som rörde vid löven.

Lådan...