TRETTIOFEM

Jag satt i Theos stol och andades in de sista dofterna av honom. Det var lugnande på ett sätt, att veta att även om han kanske var mil bort, så var en del av honom fortfarande här.

Kanske lämnade han för att han kände att det var på väg, värmen, alltså.

Det var först nu jag började känna dess avta...