Kapitel 3

Det var hennes födelsedag och hon förväntade sig att de hade förberett en överraskningsfest eller något när Kevin stoppade henne från att gå in i sitt eget hus, men hon fann grupper av vampyrer och varulvar som invaderade hennes hus, hennes vänner förvandlades plötsligt till djur och hennes mamma var ingenstans att hitta och nu pratade en varg med hennes mammas röst?!

"Nej! Håll dig borta från mig!" skrek hon till djuret framför sig.

Hon såg sig omkring och grep tag i sänglampan bakom sig, hon var på väg att kasta den när vargen förvandlades till en människa, ljushyad, smal kropp, lila ögon och ett ansikte som utan tvekan tillhörde hennes mamma.

"Det är jag." Hon log svagt medan hon föll ihop på golvet.

"Mamma!" Hon skrek och rusade fram till henne.

"Förlåt." Hon hörde henne viska.

"Varför ber du om ursäkt? Vad är det som händer? Vem är de? Vad vill de ha av oss? Snälla säg att detta är en dröm! När jag vaknar kommer allt att försvinna, eller hur?" Hon grät och kramade sin mamma.

"Förlåt, du var tvungen att se detta. Förlåt, mamma misslyckades med att skydda dig. Förlåt att jag skrämde dig så här. Förlåt, jag kunde inte berätta tidigare." Hon snyftade medan hon bad om ursäkt om och om igen.

Hennes mun öppnades och stängdes, hon visste inte vad hon skulle säga, vad som pågick? Hennes sinne var i kaos, hon kunde inte säga att hon var okej, hur kan någon vara okej med djur inne i sitt hus som försöker jaga henne, hon var inte ens säker på vad hon skulle säga eller göra framför sin egen mamma, men en sak var hon säker på, hon kunde inte se sin mamma så här.

"Snälla, gå härifrån. Gå någonstans säkert, bara spring härifrån." Hon hörde sin mamma.

"Ja mamma, vi ska härifrån." Hon kupade hennes kinder.

Just då kom någon in i rummet, Alexa grep återigen sänglampan, hon krossade glödlampan och grep tag i skärvan, om hon skulle dö skulle hon åtminstone döda en av dem. Hon var på väg att hugga när hon hörde rösten, "Alex? Är du här?"

"Tyler?" Hon viskade.

Han rörde sig snabbt bredvid henne, "Är du okej?"

"Ja, men mamma är inte det. Hon är skadad. Vi måste ut härifrån."

Han tittade på hennes mamma som rynkade pannan, han gav henne en nick.

"Oroa dig inte. Vi är det. Förstärkningen är här. Kom, låt oss komma ut härifrån." Han drog upp dem båda på fötter.

Just då invaderade några vampyrer rummet, "Inte så snart."

"De går mig verkligen på nerverna." Tylers ansikte mörknade. Han stod skyddande framför dem.

"Du, ta henne härifrån." Han kände en hand på sin axel. "Jag tar hand om dem." Gabriella blängde på vampyrerna.

"Men--" Tyler försökte protestera men tystades av hennes blick. Det var Lunas order och han hade inget annat val än att lyda.

"Ja." Han gjorde en snabb bugning.

"Vad menar du med det? Jag lämnar inte dig, mamma! Och vadå ja? Jag går ingenstans!" protesterade Alexa.

Döva för hennes dotters protester, vände hon ryggen till henne och mötte vampyrerna. "Detta är något jag måste ta hand om. Tyler, ta henne härifrån."

Tyler rörde sig mot henne, "Våga inte." Alexa blängde på honom.

"Förlåt för detta." Han plockade upp henne och hoppade ut genom fönstret.

En bil stannade framför dem, "Det tog sin tid." Tyler hånade Kevin.

"Jag hämtade bilen och dessa ungar" Han pekade på de medvetslösa Conner och Murphy, "du tog verkligen din tid."

"Jag hämtade vår drottning och du vet hur envis hon är." Han pekade på Alexa som kämpade för att frigöra sig från hans grepp. "Tyler, släpp ner mig! Jag tänker inte lämna mamma!"

Hon skrek.

Han suckade och släppte ner henne. När hon var på väg att springa in i huset dök Kevin upp framför henne, hennes andning stannade, "H-hur.. du..."

"För att jag är en vampyr." Han log och tryckte på något på hennes hals, "Du borde bara ha lyssnat på oss, då hade jag inte behövt ta till dessa metoder." Han lyfte den medvetslösa Alexa och satte henne bredvid hennes två mänskliga vänner.

"Han kommer att bli arg på dig för att du behandlar hans drottning så här." Tyler såg förskräckt ut.

"Vem ska berätta det för honom?" Kevin ryckte på axlarna när han satte sig i förarsätet. "Hoppa in."

"Och Lia?" frågade Tyler.

"Hon har gått för att förbereda sig för att välkomna sina vänner." svarade han.

De körde iväg i gryningen.

---

Alexa sprang i skogen, de mörka omgivningarna skymde hennes syn. Hennes kropp var täckt av sår, hennes ben gav upp och hon föll till marken.

"Mamma!" skrek hon. "Lia?" "Conner?" "Kevin?" "Tyler?" Hon ropade på sina vänner men ingen var där, bara mörker och rädsla.

Hon hörde vargar yla långt borta, hon kröp ihop och kramade sina knän, hennes syn anpassade sig långsamt till ljuset, hon fann sig omgiven av en grupp vargar. "Nej!" skrek hon. "Gå bort!" Hon försökte resa sig och springa men hennes ben svek henne.

Hon panikade när de långsamt närmade sig, hon kunde andas ut när hon äntligen såg sin mamma närma sig, "Mamma! Tack och lov att du är okej!" Hon kröp mot henne och var på väg att krama henne när hon plötsligt förvandlades till en stor varg.

"Nej!" skrek hon.

Hon vaknade flämtande, hennes kropp var täckt av svett, "Tack och lov, det var bara en dröm!" Hon suckade. "En hemsk mardröm."

Just då hörde hon dörren klicka, "Mamma!" Hon reste sig och sprang mot dörren.

"Är du vaken?" Istället för sin mamma, fann hon Lia vid dörren. "Är du okej?" Hon kramade henne.

När hon äntligen blev medveten om sin omgivning, sköt hon Lia ifrån sig. Hon hade inte vaknat från sin dröm, hon levde den, den värsta mardrömmen i sitt liv. Hon påmindes om gårdagskvällen. Vargarna, vampyrerna! Det värsta var att de människor hon hade litat på hade förrått henne, hennes vänner var en av dem, till och med hennes mamma var en. Vänta! Betyder det att jag också är en? Nej, om så var fallet skulle hon ha vetat det, men betyder det att hennes mamma inte var hennes riktiga mamma? Det är galet. "Det är inte möjligt!" skrek hon.

"Ta det lugnt, Alex." Lia försökte trösta henne men hon slog bort hennes händer.

"Rör mig inte." skrek hon.

"Okej, jag gör det inte. Bara lugna ner dig."

Just då kom Conner och Murphy in i rummet.

"Alex!" Conner ropade och sprang för att krama henne men Alexa stoppade henne halvvägs.

"Våga inte!" Hon blängde.

"Jag är ledsen att vi var tvungna att dölja vår identitet för dig och jag förstår din ilska också, men Alex, de är människor. De är lika överraskade som du." förklarade Lia.

"Jag lämnar er ensamma. När du är redo att lyssna, kalla på mig." Lia gick ut med ett sorgset ansikte.

"Vänta! Vad händer med min mamma?"

"Vi... Vi kunde inte hitta henne, vi letar...." Lia försökte närma sig henne men stannade, minns hennes tidigare reaktion. "Vi kommer att hitta henne snart."

"Kan ni snälla gå? Jag vill vara ensam... snälla..." Hennes röst darrade. Rummet snurrade runt och hon föll in i mörkret.