Kapitel 2

Tre år senare hade Chase Corporation tagit över Maple City som en storm.

De etablerade ledarna i Maple City var nu i oro, förbryllade över varför Chase Corporation, som borde ha varit baserat i Starlight City—Windsor-familjens starka fäste—hade valt att skapa vågor i deras ödmjuka stad, vilket fick dem att känna sig överskuggade.

På sitt kontor masserade Henry sina tinningar och kände sig trött efter möte efter möte.

Instinktivt öppnade han den nedersta lådan och drog fram en tjock bunt papper.

Utan att han märkt det hade han dokumenterat varje liten detalj av Zoeys liv, nästan som en biografi.

Zoey, äldsta dottern i Spencer-familjen, hade blivit en bricka i spelet efter att hennes pappa gift sig med sin älskarinna. Trots att hon hade tagit dubbla doktorsexamina vid ung ålder var hon alltid i skuggan av sin yngre syster i sin fars ögon.

Under de senaste tre åren hade Henry satsat allt han hade på att hitta henne, till och med anlitat legosoldater, men han var fortfarande i mörker.

Det var som om Zoey hade försvunnit i tomma intet.

Inte ens att hålla koll på Spencer-familjen hjälpte.

"Mr. Windsor."

John knackade på dörren, såg lite nervös ut.

Henry rycktes ur sina tankar, lade tillbaka dokumenten och vinkade in John.

John räckte fram en telefon och såg bekymrad ut.

Innan han hann säga något hördes en röst från andra änden. "Ge honom telefonen!"

"Det är din far." John placerade respektfullt telefonen på bordet med högtalaren på.

Henrys far började genast skrika, "Du svarar inte ens på mina samtal nu?!"

Henry suckade, vinkade åt John att lämna rummet och svarade, "Företaget har varit upptaget."

Det gjorde bara hans far argare. "Upptagen med vad? De där småoperationerna?"

"Det har gått tre år, och du har inte kommit tillbaka för att se mig. Försöker du göra mig galen?"

"Du insisterade på att starta Chase Corporation i Maple City. Okej, det är ditt företag; jag ska inte lägga mig i. Men du har inte kommit tillbaka på tre år, bryr du dig ens om mig? Mina hjärtattacker blir värre på grund av dig!"

Henry gnuggade sin panna och andades djupt. "Pappa, jag känner en bra kardiolog. Vill du att jag rekommenderar honom till dig?"

Det var en stunds tystnad, sedan ett djupt andetag innan skrikandet återupptogs.

Efter lite statisk brus ersattes hans fars röst av en mild röst. "Henry, din far är bara orolig för dig. Titta på vår familj, till och med dina brorsöner har barn nu. Det är dags att du tänker på det också."

Henry, född när hans far var äldre, var vanligtvis bortskämd. Ingen i Windsor-familjen kunde kontrollera honom.

"Din brorsons son fyller tio om några dagar. Kom tillbaka för födelsedagsfirandet och besök oss."

Samtalet hade nått John, så det fanns ingen chans att undvika det.

Henry gick motvilligt med på det. "Okej."

Hans mamma var överlycklig. "Kom snart tillbaka." Hon sa några fler ord innan hon lade på.

Henry lutade sig tillbaka och instruerade John, "Boka en flygresa till Starlight City."

John höll en neutral min men var i hemlighet överlycklig. Äntligen skulle de tillbaka till huvudkontoret! Åtminstone skulle han slippa leta efter ett spöke här!

Två dagar senare, på flygplatsen.

Henry slappnade av i VIP-loungen, iförd solglasögon och vilade, medan John var utanför och skötte ärenden.

En knubbig, skallig kille i närheten pratade högljutt, viftade med armarna och spillde plötsligt kaffe över Henry.

Henrys dyra kappa blev genast fläckad med en smutsig svart markering.

Den flintskallige mannen märkte ingenting och fortsatte att babbla på.

Henry rynkade pannan, ovillig att hantera besväret, och var på väg att ringa John för att ta hand om det.

Precis när han sträckte sig efter sin telefon, skar en klar röst genom luften. "Hej, Mr. Flintis, borde du inte be om ursäkt för att du spillde kaffe på någon? Är du elak mot en blind man bara för att han inte kan se?"

Henry blev förvånad. En blind man? Pratade hon om honom?

Han kikade över sina solglasögon på talaren. Hon hade på sig en söt beige kjol och såg lekfull ut med sitt hår i en hög hästsvans, som en student.

När Henry fick en bra titt på hennes ansikte, blev han förbluffad och satte sig sakta upp rakt.

Personen han hade letat efter i tre år, vars varje detalj han hade memorerat, stod precis framför honom.

Zoey, omedveten om Henrys tankar, såg honom sätta sig upp och trodde att han precis hade märkt kaffefläcken. Hon blev ännu mer irriterad på den flintskallige mannen. "Du borde be om ursäkt till den blinde mannen nu, annars ringer jag polisen."

Den flintskallige mannen, som såg att hon bara var en tjej, tog henne inte på allvar och hånlog. "Varför skulle jag? Såg du mig spilla det? Tror du att polisen bryr sig om en sådan liten sak?"

Zoey, oberörd, hånlog tillbaka. "Jag har varit advokat ett tag. Jag har hanterat alla slags tuffa typer. Tror du att jag inte kan hantera dig?"

Hennes självförtroende fick den flintskallige mannen att tveka.

Men snart blev han arg och skrek, "Vad har du med det att göra, din nyfikna kärring!"

Han tog ett steg framåt, som om han var på väg att bli fysisk.

Zoey backade omedelbart, redo att försvara sig.

Henry ställde sig plötsligt upp, skärmade av Zoey bakom sig, tog av sig solglasögonen och stirrade på den flintskallige mannen. "Försvinn."

Henrys ögon var så kalla och skrämmande att den flintskallige mannen kände en rysning och svalde nervöst.

"Den här kappan kostar mer än du har råd med. Om du värdesätter ditt liv, föreslår jag att du lämnar nu."

När han hörde detta, backade den flintskallige mannen och skyndade sig iväg.

Henry tog ett djupt andetag, vände sig om och tittade på Zoey, och hans ögon följde hennes drag.

Zoeys hjärta rusade under hans intensiva blick. Hur kunde så skarpa ögon tillhöra en blind man?

Men när hon tänkte att hon hade ingripit utan att fråga, kände hon sig obekväm och undvek hans blick. "Jag antar att jag var nyfiken."

Henry var på väg att tala när Johns röst avbröt.

"Mr. Windsor, det är dags att..." John tittade på Zoey, chockad, hans ton ifrågasättande när han fortsatte, "gå ombord?"

'Det är över, det finns ingen återvändo,' tänkte John.

Zoey tog chansen att säga adjö. "Det verkar som om du har saker att göra. Vi går nu." Hon drog med sig tjejen bredvid henne och vände sig om för att gå.

John tittade nervöst på Henry, och bad tyst att inte höra de orden.

"John, avboka resan."

Med bara några ord kände John sig som om han hade blivit dömd.

Under tiden lämnade Zoey och Claire Johnson flygplatsen. Claire kunde inte låta bli att säga, "Den där killen var verkligen konstig. Han var inte blind, så varför reagerade han inte? Han fick oss att se pinsamma ut."

Zoey fann också honom märklig men ändå bekant, men hon skakade på huvudet och tänkte inte mycket på det.

Hon tittade upp på den stora skylten "Maple City Station", hennes ögon blev kalla. Hon var tillbaka på denna plats efter tre år.

För tre år sedan hade hennes "gode far" personligen skickat henne som en gåva; det var ett svek som var oförglömligt!

Denna gång skulle Zoey se till att göra upp med de gamla räkningarna!