Kapitel 1

Pip! Pip! Pip!

Det var det irriterande ljudet som fortsatte ringa i mitt öra. Vad var det där? Kan någon stänga av det, snälla. Jag kände mig alldeles för trött för att öppna ögonen, så jag gjorde det jag är bäst på: jag somnade om.

Sömn har alltid varit min bot mot allt. När jag är stressad tar jag en tupplur, när jag har ett stort beslut att fatta och inte kan lista ut det bästa alternativet, då sover jag på saken. När jag går igenom ett krossat hjärta tar jag en tupplur till och lägger till lite tröstäta på det.

Ett krossat hjärta. Varför dök det upp i huvudet? Jag ville inte tänka på det, så jag tvingade mig att fokusera på tystnaden och mörkret. Tystnad, det var ingen tystnad så länge den där grejen fortsatte låta. På riktigt, vad fan var det?

Jag vände mig på sidan för att hitta en mer bekväm sovställning. Jag tyckte det var lättare att sova på sidan än på rygg. Ha! Det var knepet. Jag vet inte vad som hände, men pipandet slutade. Äntligen lite lugn och ro.

Tydligen var det allt jag behövde, för jag vaknade tre timmar senare och kände mig mer energisk. Jag öppnade försiktigt ögonen och granskade omgivningen. Rummet såg väldigt bekant ut, som det jag låg i efter olyckan. Det kunde mycket väl vara samma rum.

Jag såg apparaten vid sängen som antagligen var orsaken till pipandet. Nu stod den där, majestätisk men tyst. Den där apparaten betydde bara en sak: jag var på sjukhus. Igen. På riktigt, vad hade hänt den här gången? Jag förde högerhanden mot nacken för att klia, men handleden kändes öm och gjorde ont.

När jag tittade närmare såg jag en venkanyl som användes för att föra in vätska i kroppen via handleden. Jag följde slangen med blicken; den var kopplad till en förlängningsslang som gick hela vägen upp till en påse med koksaltlösning. Om de var tvungna att ge mig dropp måste det ha varit illa.

Jag tryckte på knappen som höjde huvudändan på sängen så att jag kunde sätta mig upp. Den viktigaste frågan var: varför låg jag på sjukhus? Jag mindes att jag hade gått på lanseringsfesten med Zuri och John. Jag mindes hur irriterad jag blev när jag insåg att festen hölls på Hotel Royale, som var Marcus hotell.

Jag mindes dansen, allt drickande och att jag gick på toaletten. Jag mindes alla talen ända till det allra sista. Jag mindes att jag såg Marcus för första gången på nästan tre år. Mest av allt mindes jag hur snygg han var i kostym.

”Fan! Zawadi, du måste fokusera!”

Vad mer hände? Jag mindes hur han pratade, självsäker som alltid, med den där djupa rösten som fick mig att vilja kasta mig över honom. Jag mindes hur han kallade upp en kvinna på scen. En rynka började forma sig i pannan när fler och fler detaljer från den kvällen kom tillbaka.

Jag mindes hur jag funderade på var jag hade sett henne förut, för hon såg så bekant ut. Jag mindes hans tillkännagivande. Åh herregud! Han sa att de skulle ha barn tillsammans och för att strö salt i såren var de förlovade. Efter det kunde jag inte minnas något mer.

Snälla säg inte att jag svimmade av spriten, jag drack ju inte ens så mycket. Det skulle vara så pinsamt. Fast kanske var det inte så farligt, eller? Vad kunde vara värre än att tuppa av? Att svimma. Tänk om jag svimmade? Inför alla de där människorna. En våg av skam drog genom mig. Herregud! Jag svimmade, eller hur?

Just där av alla ställen. Jag hade kunnat svimma var som helst på den här jorden men nej, det skulle såklart vara där. Gud, så förnedrande. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte möta de där människorna igen efter att ha gjort bort mig så totalt. Jag önskade att marken bara skulle öppna sig och sluka mig hel för det här var för mycket för mig.

Det var verkligen för mycket för en person att bära. Varför kunde jag inte bara få en paus? Bara den här gången. Varför kunde inte universum låta mig få andas ut, bara en enda gång. Var jag en dålig människa? Var det det? Var det därför jag blev straffad? Det kändes som att jag blev straffad.

Mina förfäder hade ett citat på vårt modersmål som handlade om balans. Att när du önskar någon annan något ont, så ger universum det du önskade tillbaka till dig, dubbelt så illa. Balans mellan ljus och mörker, gott och ont, de levande och de döda.

Förfäder, gjorde jag något fel? Det måste vara något fel om allt jag gör rasar samman över mig.

Jag minns hans ansikte när han kallade upp henne på scen. Kärleken, hängivenheten och beundran i hans ansikte var överväldigande. Jag hade aldrig sett honom se ut så där förut. Hur ansiktet liksom lyste upp när han fick syn på henne, och hur hans leende blev bredare ju närmare hon kom.

Han var kär i henne och han ville att hela världen skulle se det, inklusive jag. Mitt huvud kunde inte fatta vad som hade hänt. Han hade förmågan att älska någon djupt, bara inte mig. Jag däremot, som den idiot jag var, gav honom allt och hoppades och bad att han en dag skulle känna likadant för mig.

Att en liten gnista av kärlek skulle tändas i hans kalla svarta hjärta och få det att brinna av längtan, hängivenhet och kärlek till mig. Tydligen var problemet jag. Det var jag som var problemet hela tiden. Jag förtjänade inte hans kärlek, för i hans ögon var jag inte värdig. Jag hade aldrig varit värdig. Allt jag gjorde räckte inte till.

Och hur skulle det kunna det? Jag kom inte från en rik familj och jag var inte vd för något stort bolag. Jag tjänar inte mycket pengar. Jag äger inget hus. Jag har ingen bil. Och viktigast av allt: jag var inte den mest attraktiva personen, så vad i helvete tänkte jag på?

Att hans smak skulle ändras? Att han skulle älska mig för min personlighet? Skitsnack! Det var bara skitsnack. Jag hittade på alltihop i mitt huvud. Jag ville så desperat att han skulle älska mig att jag började tolka hans handlingar som kärlek. Nu ser jag dem för vad de var. Medlidande. Han tyckte synd om mig.

Varenda liten sak han gjorde, gjorde han av medlidande. Han behövde någon som värmde hans säng och tyvärr råkade jag finnas där. Jag gav honom allt jag hade att ge. Vid det laget, om han hade bett om min själ, hade jag gett honom den utan att tveka.

Jag kom ihåg vad Jake hade sagt: ”Marcus kommer behandla dig bra bara när det gynnar honom, och så fort han ser en ny skinande leksak slänger han bort dig.” Jag var den där använda leksaken som kastades åt sidan. Och det var precis så jag kände mig.

Jag borde ha lyssnat. Varför lyssnade jag inte? Varför la jag inte ihop alla ledtrådarna? Allt fanns ju där. Folk varnade mig från alla håll. Killen från Masai Mara försökte varna mig, men mina öron var fulla av vax. Jag var inte redo att lyssna.

Nu var jag redo att lyssna. Det som har hänt kan inte göras ogjort. Jag behövde gå vidare med mitt liv och stänga det kapitlet helt. Jag trodde att jag hade stängt det, men i själva verket höll jag fast vid hoppet. Hoppet om att han skulle inse sitt misstag och komma tillbaka för att be om ursäkt.

Jag var övertygad om att han skulle komma springande tillbaka till mig, ångerfull och full av skuldkänslor. Det hände aldrig. Tvärtom hände motsatsen. Han blev kär, gjorde sitt livs kärlek gravid och nu var de förlovade.

Medan jag inte hade någon. Jag var helt ensam igen. Jag blev ännu en gång påmind om varför jag stängt av mig från kärlek. Det var inte värt det. Några dagars lycka följt av krossat hjärta var inget för mig.

Jag svor från och med den här dagen, i det här sjukhusrummet, att jag aldrig skulle låta någon spela mig så där igen. Jag fick syn på min mobil på bordet och tog upp den för att kolla tiden. Klockan var tre på eftermiddagen. Jag har ingen aning om vad klockan var när jag kom in, men jag kan gissa att det var runt midnatt.

Det var sista gången jag använde mobilen på festen. Det betyder alltså att jag har varit här i mer än tjugofyra timmar. Men var var Zuri någonstans? Jag hade varit vaken ett tag. Varför hade ingen kommit för att titta till mig, inte ens en sjuksköterska? Zuri var nog hemma eftersom hon är gravid med deras barn. Jag skulle snart bli moster eller faster. De kom till evenemanget för att ha lite kul och som vanligt förstörde jag det för dem.

Jag måste ha sabbat kvällen för alla. Vem gör ens så? Okej, jag kanske var lite dramatisk för att mitt ex stod där och pratade och berättade saker jag inte var redo att höra, men behövde jag verkligen svimma? Jag önskar att jag kunde få göra om hela kvällen.

Jag önskar att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde spela om hela scenen, och den här gången gå därifrån värdigt och med ryggen rak. Men vi vet ju alla att det inte går. Jag var fast med det här minnet resten av livet.

Jag tryckte på knappen vid sängen som skulle kalla på en sjuksköterska, så att de visste att jag var vaken. Sjuksköterskan kom direkt. Hon var lång, smal, hade svarta flätor uppsatta i en knut för att inte störa när hon jobbade. Hon bar sin uniform, en vit blus med marinblå byxor och svarta täckta skor.

”Du är äntligen vaken.”