Kapitel 6: Hon ville ha mer

När Arthur såg vem det var, blev han först helt ställd. Den tidigare arrogansen försvann, ersatt av ett inställsamt leende.

”Mr Windsor, vad för er hit?”

Samtidigt gav han febrilt Caroline och Catherine tecken med blicken att de skulle hälsa på Henry.

De två stammade:

”Mr Windsor.”

Alexander rätade också på sig, den trotsiga minen ersattes av respekt.

”Farfar.”

Han sträckte på sig ännu mer, såg ännu säkrare ut än nyss, och presenterade stolt Henry för Zoey.

”Det här är min farfar nummer sex i rang. Mina föräldrar kunde inte komma, så han kom för att backa upp mig!”

Efter att ha sagt det sneglade Alexander försiktigt på Henrys uttryck. När han inte såg någon reaktion blev han i hemlighet nöjd över att ha gissat rätt.

Han hade kommit hit inte som Henry, utan som farfar.

Zoey tittade förvånat på den nyanlände, men såg bara halva hans profil. Han hade rak näsa, djupa ögonhålor, långa, täta ögonfransar och en mycket tydlig käklinje.

Mannen bar en välskräddad mörkgrå kostym och omgavs av en svag doft av cederträ, djup och frisk.

Hur hon än såg på honom stämde han inte med bilden av en ”farfar”.

Men eftersom de var i samma gäng var de alla lika skrupelfria typer!

Vem som än dök upp tänkte Zoey i dag inte låta sig trampas på!

Zoey drog sig omärkligt lite längre bort från Henry.

Den lilla rörelsen fångade Henrys uppmärksamhet, och han smalnade svagt med ögonen.

Nyss hade han hjälpt henne att slippa en örfil, och i nästa sekund stod hon med taggarna utåt mot honom som en igelkott?

Alexander vågade inte slappna av, utan skyndade sig att leda Henry till soffan och nickade åt Catherine att hälla upp te.

Men Catherine förstod inte vinkningen. Hon såg lika oskuldsfull och ynklig ut som vanligt med sina stora ögon, så att Alexander nästan svor rakt ut av ilska.

Arthur, som var mer taktfull, hällde upp teet och ställde det framför Henry med ett leende.

Zoey såg hur familjen Spencer sprang runt och passade upp på någon som var hälften så gammal som de själva, som tjänstefolk, och tyckte att det var både löjligt och ironiskt.

Inte undra på att Caroline var så fast besluten att låta Catherine ta hennes plats och gifta sig med Alexander; hon hade siktet inställt på det skräckinjagande stödet bakom Alexander.

”Alexander, vi har inte gjort upp vår räkning än”, påminde Zoey kyligt.

Henry nickade, höjde blicken mot Zoey och gav henne en signal.

”Fortsätt.”

Han ville bara höra hennes förklaring, men den där lätta meningen kändes för Zoey som en rakt av uttalad hotelse.

Zoey, som numera var lättretad, vände sin skarpa blick mot Henry, redo att explodera.

Den blicken fick henne att stelna till.

Nyss hade hon bara varit upptagen med att vara arg på Alexander, och först nu mötte hon Henrys blick för första gången.

När hon hörde hans röst fick hon en svag känsla av igenkänning.

Och när hon såg de där djupa, rovfågel­liknande ögonen mindes hon honom på en gång.

En sådan fängslande blick hade Zoey bara sett hos mannen på flygplatsen.

När hon tänkte på deras första möte, då han hade spelat döv och stum och låtit henne göra bort sig utan att förstå det själv, steg irritationen inom henne, och hon gav honom en ilsken, glödande blick.

Arthur, som såg henne titta Henry rakt i ögonen och dessutom med tydlig missnöje, blev så rädd att han skyndade sig att skälla.

”Zoey, vem har gett dig tillåtelse att se Mr Windsor rakt i ansiktet!”

Zoey brydde sig inte det minsta, utan kontrade rappt:

”Är han Medusa, eller? Någon man inte får titta på?”

”Du!” Arthur blev så arg att ansiktet blev lila, livrädd att den respektlösa flickan skulle dra med sig hela familjen i fallet.

Henry sade lugnt:

”Fortsätt där du slutade.”

Han hade tänkt lugna ner situationen. Men Zoey tog det återigen som en provokation.

Hennes blick mörknade, hon kastade en skarp blick mot Henry och stirrade sedan på Alexander. "Även om du kallar hit tio farfäder ändrar det inte faktumet att du har brutit ditt löfte, svikit vår relation och trampat på förlovningen!"

Med farfadern i ryggen blev Alexander kaxigare och fräste: "Den där barndomsförlovningen var bara ett tomt löfte, det var bara du som tog det på allvar. Och nu har du mage att komma hit och kräva ersättning, du måste vara besatt av pengar!"

Zoey skrattade till av ilska, tog ett steg närmare Alexander och sa stadigt: "Det var din familj som föreslog barndomsförlovningen för att betala tillbaka en skuld av tacksamhet. Ni har redan dragit nytta av den. Hur vågar du stå här och käfta emot mig?"

"Om det inte hade varit för förlovningen som tack för hjälpen, hur mycket tror du att din familj hade behövt ersätta mina föräldrar för att visa sin tacksamhet? Jag bad bara om två miljoner, med tanke på det som funnits mellan oss, jag gav er en rejäl rabatt, och ändå kan ni inte ens uppskatta det?"

Hennes ord träffade rakt i Alexanders ömma punkt, och han blev svarslös.

Efter en lång tystnad sa Alexander till slut: "Zoey, hur kunde du bli så här pengafixerad? Du var inte så här förr. Om din mamma fortfarande levde skulle hon aldrig tillåta att du blev så här!"

När han inte kunde vinna diskussionen tog han till känslomässig utpressning och drog till och med in hennes avlidna mamma.

Zoeys ögon fylldes av tårar, men trotsigt fortsatte hon att pressa honom. "Och hur förklarar du då att du lurade mig till hotellet? Om du inte hade sms:at mig att du skulle fira din födelsedag i förväg på hotellet hade jag aldrig gått in i det där rummet, och då hade inget av det här hänt!"

Hallen föll i tystnad.

Alla visste hur stor skandalen hade varit då.

Familjen Spencer, som ett tag varit så skamsna att de knappt vågade visa sig, kände sig till slut ändå lättade över att ha blivit av med Zoey.

Alla här inne var medskyldiga.

Caroline sneglade skuldbelagt på Arthur.

Trots att Henry verkade stå på deras sida hade han inte sagt mycket, så de kunde inte riktigt förstå vad han egentligen tänkte.

Zoey såg allas ansikten och hånlog kallt. "Nu blev ni rädda, va?"

Caroline, som ingen ens hunnit pressa, kontrade direkt: "Vem är rädd?"

Arthur gav henne en mörk, varnande blick.

Henrys släta panna veckades svagt, blicken fladdrade till och landade diffust på Zoey. Med kylig röst frågade han Alexander: "Är det hon säger sant?"

Efter den där kvällen hade Henry använt alla möjliga sätt för att ta reda på sanningen, men spåren hade alltid varit suddiga. Han hade inte väntat sig att sanningen skulle vara just så här.

Henrys ton var inte högljudd, men den tyngde tungt på Alexander, fyllde honom med skam och gjorde det omöjligt att ljuga.

Vid det här laget hade Henry förstått hur det låg till.

Hans röst förblev lugn, men orden fick blodet att isa sig. "Ersättning eller familjestraff, du får välja."

"Även om din mor står långt ifrån huvudfamiljen har du ändå en droppe Windsorblod i dig. Jag tror inte din mor har något emot att jag sätter dig på plats."

Svettpärlorna rann om Alexander när han tog upp avtalet för att skriva under.

Precis när han skulle sätta pennan mot pappret, slet Zoey snabbt åt sig handlingen.

Inför Alexanders frågande blick svarade hon långsamt: "Jag har ändrat mig."

Alexander trodde att hon tänkte avstå från ersättning, och just som glädjen var på väg att bryta fram hörde han hennes fortsättning.

"Efter att ha tänkt efter inser jag att jag varit alldeles för snäll. Jag vill ha familjen Browns privata samling och fem procent av aktierna."